Cardigans stora stund

MUSIK

The Cardigans

Long gone before daylight

(Stockholm records)

Pop

Bandet som firar bra recensioner med en mugg te.
Foto: STOCKHOLM RECORDS
Bandet som firar bra recensioner med en mugg te.

Det är ingenting mindre än remarkabelt att ett album som uppenbarligen frambringats under svåra våndor till slut kommit att låta så här.

Vi har hört om tappad lust, om osämja, om kasserade inspelningar, om byten av såväl studior som medarbetare, om fruktansvärt hårt arbete och beslut om att pressa sig till det yttersta...

Så logiskt sett borde Cardigans, som också har omvärldens ständigt stegrande förväntningar att hantera, ge ett allt annat än avslappnat intryck på detta femte album.

Men förbryllande nog är det just så "Long gone before daylight" känns: avslappnad. Ledig. Cool.

Som hade smålänningarna bara lutat sig tillbaka och låtit en flödande kreativitet få sitt självklara utlopp.

Ibland är den lika mjuk och organiskt "jordig" som en Neil Young-platta från tidigt sjuttiotal, ibland lapar den kalifornisk sol vid poolkanten hemma hos Don Henley. Ofta låter den som en svensk eftermiddagsbris i juli känns. Riktigt hur det ska tolkas vet jag inte, men det lätta är av allt att döma inte alltid det bästa.

Till yttermera visso är skivan den framgångsrika kvintettens hittills klart starkaste.

Sångerna är kanske inte fullt så omedelbara som de vi vant oss vid att Peter Svensson regelbundet levererar, men de är hans klart mest gedigna, hans mest sofistikerade och musikaliskt drivna.

Själv har han beskrivit inledande "Communication" som sitt livs stora triumf och jag kan bara instämma. Den sången är som ett vidsträckt landskap. Som en panoramavy över oändliga fält i någon lätt kuperad del av det Texas där hans sångerska för några år sedan jagade ett par blå ögon.

Men "You're the storm", "Please sister", singelbekanta "For what it"s worth" och "Feathers and down" verkar även de vara odlade med den nästan maniska omsorg bara en kompositör i kreativ toppform orkar och kan strängt taget rankas lika högt.

Det är vidare upplyftande att kunna konstatera att också bandet Cardigans svarar för en verkligt styv insats på "Long gone before daylight". Det finns en tidigare oanad feeling i framförandet, ett lent, böljande men också otvivelaktigt sväng som accentuerar den påtagliga värmen Svenssons nya kompositioner rymmer.

Bengt Lagerberg är nog en underskattad trummis och Magnus Sveningsson en lika underskattad basist. Men det stora utropstecknet står vid mikrofonen. Redan under den där Texas-låten hon och maken Nathan Larson spelade in till "Boys don"t cry" hände något med Nina Perssons röst. Det var som att den öppnades upp, som att gamla hämningar och spänningar bara rann av och en helt ny lyster trädde fram i stämbanden. Det processen fick sin fortsättning med soloprojektet A Camp - och här kommer den slutliga, ståtliga blomningen.

Nina sjunger enastående på hela skivan. Hon låter självklar, hon låter sensuell, hon låter som att det fullkomligen glöder i halsen. Allra intensivast blir hon i "Then you kissed me", en märkligt dubbelbottnad, delvis morbid kusin till The Crystals "He hit me (and it felt like a kiss)".

Aldrig hade jag trott att Nina Persson skulle kunna bygga upp sådan laddning.

Det här är The Cardigans stora stund.

Lyssna

Cardigans - Long Gone Before Daylight

Per Bjurman