Sex, droger & musikkonferens

I Miami bestäms sommarens hits

1 av 5
Ännu ett fett poolparty.
MUSIK

Palmer och bikini. Puffy i ravebrallor och amerikanska collegekids i extas.

Det kan bara vara dansmusikkonferens i Miami. Veckan då sommarens hits bestäms.

Puls Martin Gelin hoppade i sina shorts och joinade festen.

Det är samma dag som de första bomberna faller över Bagdad, men ingenstans i världen känns krig, död och terrorism mer avlägset än på South Beach i Miami, Florida. Ett alldeles eget litet isolerat sagoland. Det luktar kokosolja på gatorna och allt är korallfärgat, rosa och turkost, som havet och himlen när solen går ner.

Alla snubbar heter Sergio, är fett vältränade, har Oakley-brillor och handlar sina kläder på Armani Exchange.

Alla tjejer ser ut som Shakira och har en inofficiell tävling i vem som har världens minsta hotpants (första pris är att Sergio och hans två tusen kusiner står vid gathörnen och visslar efter dig).

Just den här veckan är det Winter Music Conference, årets största händelse i dansmusikvärlden, och överallt hörs det pumpande musik. Hiphop, reggae, techno och salsa, men mest av allt house.

De här dagarna är housemusiken Miamis själva puls. Trottoarerna vibrerar av bas från världens alla house-dj:er som verkar spela dygnet runt, på barbecuefester som börjar vid tio på förmiddagen, på stränderna, i hotellobbyn, vid poolen och på klubbarna som har öppet till sex, sju på morgonen.

Man kommer inte till Miami för att koppla av, men däremot kanske för att fly.

Från hela USA, från Västindien, Sydamerika, Mexiko och, för all del, Europa vallfärdar tiotusentals snygga, vältränade 22-åringar, och det blir som en enda stor kokande gryta av bar, svettig hud, gungande basgångar och palmer som efter några drinkar verkar svaja i takt med musiken. Det är som om USA fått sin egen Rio-karneval där allt handlar om sex, dans och trummor i ungefär den ordningen.

Medan majoriteten av Miami är upptagen med att visa hud har världens bästa dj:er viktigare saker för sig: de ska bestämma vad som ska spelas på dansgolven resten av året.

"Bara på South Beach kan man välja mellan mer än hundra fester om dagen

Under 90-talet var konferensen i första hand en branschhändelse för ett hundratal av de mest initierade producenterna och skivbolagsfolket, men de senaste åren har den vuxit enormt.

Numera arrangeras paketresor från Spanien och England, och datumen sammanfaller dessutom med Spring break, amerikanska ungdomars sportlov, då varenda tonåring drar ner till Florida för att festa. Bara på South Beach kan man välja mellan mer än hundra fester om dagen.

Från Sverige kommer hela housemaffian, med folk som Stonebridge och Marcus Enochson, och technofolk som Adam Beyer och Tony Senghore samt en hel del branschfolk.

Men i år snackades det mest om den unge lovande houseproducenten Axwell, som under festivalen skriver kontrakt med världens hetaste hiphop-producenter The Neptunes om att remixa deras kommande singel med Faith Evans.

- Axwell kommer att bli riktigt stor, säger Stonebridge, som är på festivalen för elfte året i rad.

Det är ett unikt tillfälle för branschfolk att knyta kontakter och för fans att höra bra musik, men för oss journalister handlar det mest om att ta reda på vad som faktiskt kommer att gälla på klubbarna resten av år 2003.

Om man skulle försöka svara på den frågan med en enda mening skulle det nog, väldigt generaliserat, bli: en ny typ av råhet. Dansmusiken år 2003 är stökigare, punkigare, smutsigare, farligare. Det är en självklar reaktion mot den utveckling som nästan all klubbmusik gått mot de senaste fem åren.

House, techno och jungle härstammar från radikala, rebelliska subkulturer. Men med åren har dansmusiken successivt polerats och finkammats för att passa i finsalongerna, och i dag är housemusik på många sätt förpassad till fina små cd-askar med kitschiga retroomslag och något med "chill" eller "lounge" i titeln.

Techno associeras med Moby och euromusiken på NRJ. Säg jungle och man tänker på reklamfilmer för BMW eller någon energidryck.

Nu söker sig alltfler dansmusikproducenter allt djupare ner i underjorden. Det handlar om att ta dansmusiken tillbaka från överklassen.

Det mesta som hänt med internationell dansmusik de senaste åren går att härleda till den utvecklingen - det handlar om en ny typ av punkighet. Från brittiska Audio Bullys störiga huliganhouse, vågen av electroclash, med artister som DJ Hell, Miss Kittin och Peaches och deras ständiga flörtande med punk och porr, till de senaste årens renässans för jungle, den stökigaste musikgenre som någonsin funnits.

Även inom hiphopen märks det att folk tröttnat på det välstädade och finkammade - 50 Cent är ju själva antitesen till MTV-ifieringen av rapmusik. Att Sean Pauls hårda dancehall nått en så bred publik är ytterligare ett tecken.

I popvärlden har välstädade pojkband ersatts av Linkin Park, präktiga sångerskor som Britney och Jessica Simpson av storbolagspunk som Avril Lavigne och Pink. Det är kaxigt, skitigt och äkta som säljer i dag, från Christina Aguileras senaste skiva till Coca-Colas nya reklamfilmer.

Det är förstås en trend som för länge sedan börjat vattnas ur av kommersiella krafter, men som ändå gett dansmusik en ny glöd. Det känns helt enkelt lite farligt att gå på klubb igen, lite oförutsägbart och förbjudet.

Så, vad hände annars i Miami?

Tja, dj:n Jazzy Jeff gjorde ett makalöst hiphop-set.

Ängsliga New York-gänget flydde ut till en fest långt bort från South Beach där The Rapture och DJ Hell spelade jävligt hipp skit.

Legendariske house-dj:n Danny Tenaglia spelade skivor i elva timmar i sträck.

Pete Tong vann något konstigt, jättestort pris för att han sålt en massa skivor.

Goldie hängde runt på stranden med sin dotter.

Alla gjorde intervjuer med Felix da Housecat. Fatman Scoop stod på stranden och spelade 50 Cent tills solen gick ner, och allt såg ut som ett maratonavsnitt av MTV:s "The Grind".

Men bland alla dj:er och artister jag såg i Miami var det bara en som verkligen fastnade i minnet: när P Diddy hade världspremiär för sin nya låt "Let"s get ill".

Det var sent på natten på en stor scen mitt på stranden och Puffy studsade in på scenen, några timmar sen förstås, i stora, vita ravebrallor, dansande något som närmast kan beskrivas som MC Hammer-dansen. Gröna laserstrålar zickzackade som i en gammal Jackson 5-video, och snart dök sångerskan Kelis upp i värsta porriga Grace Jones-klänningen och började discostöna.

Låten var producerad av houseduon Deep Dish och det var en bisarr blandning av electro, mörk, progressive house och en musikgenre som i slutet av 80-talet kallades hip-house (hårda houserytmer med rap ovanpå).

Puffy hoppade runt i typ tio minuter och skrek "let"s get up and let"s get ill, your dreams have now been fullfilled" och verkade kemiskt lycklig.

Några hatade låten, några älskade den. Jag kan bara konstatera att den känns som ett väldigt logiskt steg i Puffys utveckling.

Proffsen spår sommarens dansmusiktrender

Här är några andra röster om vad som gällde, från Miami i mars 2003:

Martin Gelin