Franke vet hur det känns

MUSIK

FRANKE

Optimismens hån (Service/Virgin)

Rock

Franke fattar, serru.
Foto: RASMUS LINDELL
Franke fattar, serru.

Du som är sexton, hatar alla idioter och går genom den meningslösa tillvaron med en stor klump av frustration och ångest molande i mellangärdet. Lyssna nu.

Här har du en skiva du kommer att älska lika intensivt som nyblivna föräldrar älskar sina barn.

Franke vet hur det känns. Franke fattar. Franke lyckas bättre än någon annan ge ord och ton åt det unga utanförskapet. När du hör exempelvis ”Ensamhetens anlete samt adress”, ”Ställs mot dig” eller ”Drunknandets färg” finns rent av chansen att den där klumpen i mellangärdet löses upp. Ja, åtminstone tillfälligt.

Själv är jag – tack och lov! – för gammal för att kunna drabbas lika hårt.

Jag kan bara konstatera att det här unga Göteborgsbandet – med den nästan provokativt vackre Morrissey-fanatikern Niklas Franke i spetsen – utför otäckt precisa och begåvade försvenskningar av arvegodset efter Joy Division och Jesus & Mary Chain.

Likaså att Niklas Franke skriver texter på samma sätt, och med samma effekt, som Lukas Moodysson gör filmer.

Och att bandet spelar som man bara kan spela när man vet att varje ton är helt livsavgörande.

Jag hör alltså att det är svinbra.

Men jag kan omöjligen känna det man ska känna när man lyssnar på ”Optimismens hån”.

Var dock så säkra:

Den 16-årige Per Bjurman hade spelat den här skivan arton tusen gånger i rad.

Sen hade han skrivit ett vansinnigt elakt brev till den gubbrecensent som bara satte fyra plus på mästerverket.

Per Bjurman