Lyft på hatten för Manson

MUSIK

Marilyn Manson

The golden age of grotesque

(Nothing/Interscope/Universal)

INDUSTRI/METAL

Marilyn Mansons nya mission: att underhålla.
Foto: UNIVERSAL
Marilyn Mansons nya mission: att underhålla.

Återigen har den amerikanske kameleonten ömsat skinn. Borta är den introverta stämning som präglade föregångaren "Holy wood (in the shadow of the valley of death)", det självrannsakande verk som Marilyn Manson använde för att göra upp med sina känslor efter massakern i Columbine (som vissa försökte skylla på chockrockens gossen Ruda).

Nu är demonerna utrökta, begravda och förpassade till det hörn av historiens skräphög där dylika moderna häxprocesser brukar sluta förr eller senare.

I stället har The God Of Fuck dragit på sig Musse Pigg-öronen och skrider till verket med en tydlig mission: att underhålla.

Och han är inte rädd för att göra det på sina villkor. "The golden age of grotesque" tar avstamp i 1920-talets Tyskland, där öppna och experimentella konstnärer bildade den så kallade Weimar-republiken. Innan naziregimen, med sin totala aversion mot allt som var avvikande och självständigt, slog igen butiken 1933 frodades här en frisinnad inställning till skapande och sexualitet som självklart passar den 34-årige huvudpersonen som hand i handske.

Detta koncept hade varit sedvanlig Manson-fernissa, lika djupt och genuint som en vattenpöl, om inte även musiken genomgått samma stålbad som centralfigurens uppenbarelse.

Men äntligen känns det som att Brian Warner har hittat rätt i sitt sökande efter en ljudbild i paritet med hans färgsprakande och provokativa uppenbarelse. I exilsvenske basisten och producenten Tim Sköld (känd från Kingpin, Shotgun Messiah och KMFDM för att nämna några) uppenbarar sig en sparringpartner som inte duckar för Mansons verbala högerkrokar, utan som i stället styr dem helt rätt.

Detta märks redan i inledande "This is the new shit", där en pulserande, sequenzerdriven synthslinga eggar refrängens call-and-response-struktur på ett sätt som jag inte har hört tidigare. Och det är just detta appellerande möte mellan Skölds europeiska body-influenser och Mansons mer amerikanska tappning av industrirock som skapar de största utropstecknen.

Titelspårets strålskadade varietémusik hade passat riktigt bra i ett av de barnförbjudna tälten på Kiviks marknad om inte huvudpersonen själv låtit som en absinth-drucken positivhalare i refrängen och "Doll-dagga buzz-buzz ziggety-zag" dragit ut det stötiga beatet som tidigare använts till bland annat "Disposable teens" på upptäcktsfärd i Peace Love And Pitbulls-land.

Lägg därtill nästan euforiska programförklaringar som "Use your fist and not your mouth" eller "Vodevil" och det finns nog knappast någon som kan förneka att "The golden age of grotesque" är Mansons största stund hittills. Kameleontens nya skinn passar perfekt.

Mattias Kling