Mer än bara ett monster

Marilyn Manson funderar på att skaffa barn

1 av 3 | Foto: UNIVERSAL
Marilyn Manson
MUSIK

Två nakna kvinnor spelar piano med huvudena fixerade i metallställningar. En annan hoppar ur ett glas med absint och börjar strippa. Marilyn Mansons scenshower liknar inget du sett förut. Men bakom det skruvade döljer sig en man som kämpar för demokratin och funderar på att skaffa barn. Puls har träffat honom.

BERLIN. Galen? Ta genast och glöm det. Brian Warner har ända sen han bytte namn till Marilyn Manson tänkt efter först och handlat sen. Han är en schackspelare lutad över sina pjäser i ett ständigt pågående parti mot alla inskränkta moralister. Varje drag är en provokation som lockar fram och synliggör dem.

Provokationen är Marilyn Mansons konstart. Det är därför jag befinner mig på Rosa-Luxemburg-Platz i den östra delen av Berlin. Rosa Luxemburg var en revolutionär socialist som mördades här i stan under oroligheter 1919 och – ja, säg bara Berlin och bilderna radas upp i huvudet: expressionism, dadaism, dekadens, nattliv, kabaréer, nazism, world war II, kalla kriget, Baader-Meinhof-ligan, MUREN? Ingen stad i Europa är mera symboltyngd. Och nu: Marilyn Manson.

Jag går trappan upp till teatern Volksbühne. I foajén ser jag uniformerade barn med ansiktena täckta av bandage marschera fram och tillbaka i trupp. Mansonjugend? Jag ser Marilyns akvareller på väggarna, bland annat ett freak med två penisar. Ser fotografier av Marilyn där han liknar Hannibal Lecters och Mimmi Piggs gemensamma avkomma: en psykopatisk Musse Pigg med spikar i käften.

Ser lite senare hans flickvän Dita von Teese komma upp ur scengolvet liggande halvnaken i ett glas absint. Absint var populärt bland Paris konstnärer under 1800-talets senare hälft. Sen förbjöds drycken, ty av den blev man inte bara full, utan också svårt nervskadad, vilket tog sig uttryck i blindhet, kramper, demens? Klart att Marilyn Manson väljer absint.

Dita von Teese kliver upp ur glaset och bjuder på en strippshow. Ja, och sen drar Marilyn tre låtar kompad av två nakna kvinnor som spelar piano sittande bredvid varandra. De har huvudena fixerade i metallställningar, som om de nyss brutit nackarna av sig i en bilkrasch. Det är skruvat, det är onormalt, och noga uttänkt.

Dagen efter ger han intervjuer på lyxhotellet Hyatt på Potsdamer Platz. Han tar emot elegant klädd. Han bär solglasögon med brandgula glas. Han ser snygg och prydlig ut och pratar så också.

– Det är varje sann artists skyldighet att överskrida gränser. För att säkerställa att saker och ting fungerar, att demokratin fungerar. Jag ser det så här: en artist ska reflektera det samhälle han lever i och eftersom jag är en amerikan och Amerika representerar demokratin är det min uppgift att garantera att tryck- och åsiktsfriheten upprätthålls.

Kanske har ni någon gång haft någon person i er närhet som era föräldrar beordrat er att inte umgås med. Eftersom han eller hon skulle leda in er på dåligheter. Marilyn Manson är den personen, men på riksnivå. Ända sedan genombrottet med ”Antichrist superstar” (1996) har han av politiker, kyrkliga ledare och oroliga föräldrar anklagats för att orsaka moraliskt förfall bland amerikansk ungdom.

– Det är sjukt att folk i så hög grad kan skrämmas av konst, men det visar vilken makt den har. Det är ju därför folk tror att jag kan rasera moraliska strukturer, barns uppfostran, politiska och religiösa värden? Jag tar det som en komplimang. Det är ett bevis på att det jag gör är farligt och konst ska vara farlig.

Det kollektiva raseriet nådde en ny nivå efter morden i Colombine 1999. Då sköt två ungdomar ihjäl 12 av sina skolkamrater. Skulden lades på Marilyn Manson. Mördarna var fans. Mansons låtar var incitament till mord.

Senator Joe Leiberman, kandidat till vicepresidentposten i senaste valet för demokraterna, sa så här om Marilyn Manson i ett berömt uttalande:

– Perhaps the sickest act ever promoted by a mainstream record company.

– Du vet, säger Marilyn Manson och ler snett, det låter snarlikt ett citat jag hörde som härrör från Tyskland under nazismen, som sa att folk som målar himlen i en annan färg än blå ska utrotas.

Det råder ingen tvekan om att Marilyn Manson njuter av rollen som syndabock och samhällets fiende men efter Colombine blev det ett tag bara för mycket.

– Jag fruktade för mitt liv och min karriär. Fruktade att affärerna skulle vägra att sälja mina skivor, att tv och radio skulle bojkotta mig. Den ena dörren efter den andra slängdes igen i mitt ansikte. Och allt som sas var osant. De där killarna var inte ens mina fans. De var vita ungdomar från helt okej ekonomiska förhållanden. De var inte white trash eller från gettot. Amerika kunde inte ta det. Det väckte frågor om vårt samhälle. Men, självklart, den reflexmässiga reaktionen blev: Vem ska vi ge skulden? Ta galningen! Psykologin är enkel: Hitta en syndabock och alla kan sova lugnt. Men jag stod upp mot allt det där. Överlevde. Tog hem segern. Mitt nya album är beviset.

Det heter ”The Golden age of grotesque” och släpptes i måndags (4 plus i Puls). Om Marilyn Manson på sina tidigare album slagits mot de intellektuella miljöer som omgivit honom i form av politik och religion, slagits för rätten att vara sig själv – även om det inbegriper att leka med könsrollerna, att låna förnamn av en filmstjärna och efternamn av en seriemördare, att röka cigarretter fyllda med benstoft av döda människor – så handlar ”The Golden age of grotesque” om att bygga ett alternativt universum. Det är därför vi befinner oss i Berlin.

Konstriktningarna expressionism och dadaism hade i början på 1900-talet sin hemvist här. Expressionismen betonade subjektivitet, spontanitet och aggressivitet, i strid mot klassiska skönhetskonventioner och det civiliserade samhället. Dadaismen gick än längre i sitt förnekande av samhälleliga ideal. Åt helsike med sunt förnuft och logik! Dadaisterna dekonstruerade språket. Varför kan inte trädet heta Pluplusch, och Pluplubasch, när det har regnat? Och varför måste det över huvud taget heta någonting? undrade till exempel poeten och dadaisten Hugo Ball. Termen dadaism är barnspråk och det är ett barn Marilyn Manson är.

– Jag kan ibland känna att vi kommit till slutet för all kreativitet, att mänskligheten är i slutet av historien, att det inte finns något kvar att skapa. Expressionister och dadaister kände samma sak, men kom på nya sätt att ge uttryck för sin fantasi. I stället för att känna att jag är en artist på 34 år som åstadkommit en massa, har jag sökt barnet i mig. Marilyn Manson är 10 år. I den åldern struntar du i reglerna eftersom du ändå inte förstår dem. Expressionister och dadaister tänkte likadant. Allt härrör ur en barnslig fantasi. Vuxna säger: Så här bör man uppträda! Barnet säger: Varför då?

10-åringar gifter sig inte. De skaffar inte barn. Marilyn Manson har inga omedelbara planer på det heller, men när han blir vuxen så? Dita von Teese kan vara kvinnan i hans liv. Han såg henne första gången runt 1996–1997 och blev besatt.

– Jag började förfölja henne. Såg bilder på henne. Och träffade henne till slut. Hon förverkligar alla drömmar jag haft om kvinnor sen jag var barn. En vän till mig sa: Hon ser artificiell ut, konstgjord. De flesta skulle ta det som en förolämpning. Men det är det som förenar oss. Vi uttrycker oss själva i hur vi beter oss och ser ut. Jag kan se en tid och en plats för äktenskap och barn. Men i dag är vi gifta med vårt arbete. Vi måste skilja oss från det innan vi kan ge ett barn den uppmärksamhet det förtjänar.

Fram till den dagen tänker Marilyn fortsätta leverera provokationer och kick ass rock ’n’ roll. Det handlar om bra musik, burlesk underhållning, och att testa den amerikanska demokratins gränser.

– Det är min uppgift. Det finns jobb kvar att göra. Det är det som gör mig nödvändig.

arkiv Marilyn Manson

Tore S Börjesson