The Dude är tillbaka

Efter några vändor på torken och ett par sanningar senare är James Hetfield och Metallica brutalare än någonsin.

MUSIK
Foto: Anton Corbijn

Det var en barndom med två sidor. Där fanns å ena sidan de runt tio år äldre halvbröderna med egna band som lirade covers på Jimi Hendrix och annan hippie-rock. Där fanns i hemmet ett trumset, gitarrer, piano" Där fanns en mamma som sjöng oftare än hon pratade, under en period hade hon försörjt sig som operettsångerska. Hon tvingade sin son att ta pianolektioner.

- Jag var sex eller sju år" Jag hatade varenda sekund, hahaha. Men i dag är jag tacksam. Det utvecklade mitt musiköra. Och jag tog varenda chans att spela på mina bröders instrument. När brorsan jag delade rum med stack till college kastade jag mig över hans skivsamling: Beatles, Black Sabbath, nämn vad du vill, han hade det. Och jag visste redan då vad jag ville göra med mitt liv. Jag hade planscher med rockband i mitt rum och en dag skulle JAG vara planschen.

Å andra sidan: föräldrarna bekände sig till det religiösa samfundet Kristi Vetenskapskyrka och det fick långvariga följder för James Hetfield. Kristi Vetenskapskyrka anser att det sanna livet är av andlig natur. Det som är destruktivt, det vill säga materiellt, är bara en missuppfattning om Guds skapelse. Sjukdom och synd är ett resultat av denna vantolkning. Kort sagt: den som är sjuk saknar andlig gemenskap med Gud. I praktiken innebar det att medlemmarna i samfundet inte åkte till sjukhuset när de var sjuka, de åkte till kyrkan och hoppades på att bli helade där.

- Healing" Till viss del förstår jag tanken. Men som barn kändes det främmande. Du vet, lita på Gud och han fixar allt. Jag bryter min arm och nästa dag vaknar jag upp och mår bra? Vad handlar det om? Man skulle inte vända sig till läkare, man skulle förneka smärta, aggressioner, tankar på döden" Det var en väldig massa förnekande. Jag fick inte lov att uttrycka mina känslor.

Åren gick, bandet bildades och James Hetfield blev en plansch i miljontals pojkrum. Metallica sålde 85 miljoner album. Han var kungen av heavy metal. Han var också kungen av förnekelse. På ytan hård som bly, men sårbar inuti, fast, gud förbjude att det visades utåt.

- Vi var på turné, långa turnéer, fem shower i veckan. Min hals var körd i botten. Men jag klarade inte av att säga: Kan vi spela fyra kvällar i veckan i stället? Kan vi köra shower på två i stället för fem timmar? Jag ville inte visa mig svag. Fan, vi var ju Metallica. Världens hårdaste band! Jag var rädd att de andra bara skulle skratta och tycka att jag var en vek fjant. Jag fattade inte att det är synonymt med styrka att våga visa sig svag och sårbar. Så jag tryckte ner allt.

Men under ytan kokade det så att locket hoppade. De känslor han inte förmådde prata om dövades med alkohol och narkotika. Framför allt alkohol. Paradoxalt nog kunde han samtidigt som han själv gled in i ett missbruk skriva "Master of puppets", en kompromisslös antidrog-låt.

Taste me you will see

More is all you need

You"re dedicated to

How I"m killing you

- Jag vet. Det är sjukt. Alla andra hade problem, men inte jag"

Efter det att basisten Jason Newsted lämnat Metallica 2001 drog James Hetfield på en jaktresa till Ryssland och där eskalerade hans supande bortom alla gränser.

- Jag hade försökt sluta ett tag, men där började jag igen. Verkligen. Jag drack vodka till frukost. Alkohol förstärker alla ens dåliga sidor" Jag har fru och barn, men när jag kom hem fortsatte jag bara, jag betedde mig helt oacceptabelt, och min familj kastade ut mig. Okej, tänkte jag, bandet är i gungning, min familj har gått åt helvete, dags att ta tag i det här.

Det var lättare sagt än gjort. Det här var inte vilken James som helst. Det här var THE DUDE IN METALLICA. En man med en grandios självbild att leva upp till. En man som inte i första taget skulle se sig själv i spegeln och säga: Här står en trasig och sårbar kille som behöver in på torken.

- Jag trodde att jag var övermänsklig och, jag lovar, det saknades inte folk runt omkring mig som sa att jag var det. Som rockstjärna blir du respekterad som en gud och behandlad som en bebis. Det är ja-sägare överallt. Och hela tiden folk som säger: Ta lite av det här, och det här, och här har du brudar som är beredda att göra det och det. Allt är gratis och man får hur mycket man vill.

Först efter år av missbruk och med hela sin tillvaro i fara förmådde James Hetfield att ta in på ett behandlingshem, om än motvilligt och under falskt namn.

- Det var ett stort steg för mig och jag var jävligt rädd, men jag tog det. Och efter en dag sa jag till mig själv: Nu får jag släppa taget om all den här skiten. Det är dags att se sanningen i vitögat. Ska jag kunna bli hjälpt måste jag våga vara äkta och sårbar.

Efter totalt tre månader på olika behandlingshem tillät han sig för första gången på många år att bara vara James Hetfield och inte THE DUDE IN METALLICA.

- Bandet var min värld. Om jag inte var sångaren i Metallica, vem var jag? Skulle jag dö? Jag hade en identitetskris. I bandet vågade jag inte vara mig själv, att visa sig svag där var som att ge dem ammunition så att de kunde skjuta mig. Men på behandlingshemmet vågade jag lita på människor och öppna mitt hjärta. Det var som att gå genom eld men efteråt kände jag att, okej, jag gjorde det och då kan jag göra vad som helst, tackla alla problem, livet är inte så skrämmande längre.

Att bli nykter är en sak, att förbli det en annan. I synnerhet om ens yrke är rock "n" roll. Nu väntar en världsturné och en turné är ett resande party. Frestelserna är lika många som människorna i publiken. Men i dag vågar James Hetfield säga vad han känner.

- Jag vågar säga nej till 20 intervjuer om dan, säga nej när jag behöver vila. Jag kan gå ut bland folk och umgås i stället för att dra till närmsta bar och supa till och döva känslorna. Du vet, det har i mycket handlat om att passa in, att bli omtyckt, om de andra sitter i en loge och drogar eller drar på en strippklubb vill man hänga på, vara en i gänget, inte sitta ensam och övergiven.

Det är en ny James Hetfield. En James Hetfield som klivit ut ur sitt blyhårda skal. Han var orolig för att de andra medlemmarna i bandet inte skulle acceptera det. Men det har de gjort.

Och om nån tror att allt snack om att våga visa känslor och sårbarhet har förvandlat Metallica till ett mjukt band med softa ballader, ta och glöm det. Videon till titellåten på nya albumet "St Anger" är inspelad på fängelset San Quentin. Det säger en hel del. Den låten, ja, faktiskt alla låtar på plattan, är hårda, brutala, sprängfyllda av energi och bryter mot alla hastighetsbegränsningar. Säg så här: när du lyssnat igenom "St Anger" kan du steka ägg på stereon.

- Det är en programförklaring. Det finns inga ballader. Inga gitarrsolon. Bara en hård enhet. Vi har aldrig varit ett band så mycket. Vi har gjort text och musik tillsammans. Det här är inte en knytnäve i ansiktet. Det är en knytnäve genom huvudet, säger James Hetfield.

Diskografi

Tore S Börjesson