"Varje kväll känns som den första"

MUSIK
Med sonen Christopher, 1988.
Foto: ralf BERGMAN
Med sonen Christopher, 1988.

Han är 61 år och har genomgått två höftledsoperationer.

När han står sida vid sida med Bruce Springsteen på scenen känner sig Clarence Clemons ändå som en ung man.

- Vi har hållit på i 30 år, men varje kväll är fortfarande som den allra första, berättar den väldige saxofonisten.

Alla andra i E Street Band har loger. Inte Clarence "Big man" Clemons. Han har ett temple of soul. Där sitter han, bland rökelser och leopardmönstrade skynken, och blåser i en säckpipa (!) när jag gör entré.

- Ett härligt instrument, säger den kanske mest namnkunnige av Bruce Springsteens kompmusiker.

Han är som väntat en väldig man och har en både värdig och aningen sorgsen framtoning. Jag kommer osökt att tänka på Willy DeVilles skrönor om sina möten med gamla blueslegendarer när vi tar i hand. Precis som på scen verkar han emellertid må bra numer.

Det kunde man inte säga under reunion-turnén för fyra år sedan. Då såg Clarence trött och sliten ut och hans tidigare så framträdande roll i scenshowen hade reducerats till intet.

- Jag var ur form vid den tiden, medger han. Jag hade problem med min hälsa och var därför inte tillräckligt fokuserad.

- Men det är helt annorlunda idag. Min kropp är kanske inte i bästa skick nu heller, du får tänka på att jag är 61 år och har genomgått två höftledsoperationer. Men själsligt och andligt är jag på topp. Jag har aldrig mått så bra på scen som nu.

Ja, det är uppenbart att du återvunnit din energi.

- Det är fantastiskt. Vi, Bruce och det här bandet, har spelat ihop i 30 år. Men varje kväll känns som den allra första.

- Fast jag tvingas just nu viga hela mitt liv åt de där timmarna på scenen. I övrigt får jag se till att sova och äta nyttigt och ta hand om mig själv. Det skulle inte gå annars, den här showen är fysiskt krävande.

Den verkar kräva en del musikaliskt också. Ni framför nya sånger vid varenda föreställning, ser det ut som.

- Ja, ha ha. Vi får små lappar med låtar varje kväll, men man vet aldrig vad som ska hända. Han kan slänga in vad som helst som han plötsligt får lust att spela.

Hur många nummer har ni repeterat?

- Vi behöver inte repa. Jag vet var jag har mina öron, jag vet var jag har min näsa och jag vet var jag har Bruces sånger. De är en del av mig.

Har du några särskilda favoriter i Springsteen-katalogen?

- Nja, det är svårt att nämna enskilda låtar. Jag älskar dem alla, på olika sätt. Alla betyder något speciellt.

- Men okej då, "Night" (från "Born to run". Red:s anm.) har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Och den dyker fortfarande upp då och då, det är väldigt kul.

En annan favoritlåt är uppenbarligen "Helan går". Den börjar Clarence glatt sjunga så fort jag nämner att det stundar midsommar i Sverige.

- Helan gar, sing hopp falleralanlej, utbrister han.

Du vet vad svensk midsommar går ut på, hör jag.

- Det kan du ge dig på. Det har blivit mycket "Helan gar" genom åren.

- Jag har ju både min son (Christopher Clemons, 18) och min ex-fru (Christina Clemons, 51) i Stockholm och älskar Sverige. Jag vill till och med flytta dit och öppna ett spa.

Ett spa?

- Ja, ett spa. Dit får du se till att komma när det öppnar.

Per Bjurman