Han lovar att ge Max

MUSIK

MÜNCHEN

Han kallas Mighty Max Weinberg och har rykte om sig att vara världens mest hårtslående trummis. Men själve kapellmästaren i E Street Band vill inte kännas vid den bilden.

Det var under sjuttiotalet fältherren längst bak på Bruce Springsteens scener utnämndes till trumskinnens största skräck.

Ryktet gjorde rent av gällande att han slog sönder sina arma handleder - på ren kraft.

- Tja, jag brukar väl ge mina trummor "a good whack". Men de flesta som spelar i punk- och metal-band fläskar på mycket mer.

- Det handlar faktiskt inte i första hand om kraft i mitt fall. Jag slår intensivt och dynamiskt. Det ska svänga, inte bara vara kraftfullt.

- Dessutom är vi sedan länge välsignade med osedvanligt bra ljudtekniker. De skapar ett fantastiskt trumljud.

Den vältalige och till synes spänstige 51-åringen, helt oberörd av den tryckande värme som får alla andra i München att kippa efter andan, säger att kraften - för att nu fortsätta tjata om den - är densamma idag som för 30 år sedan.

- Absolut. Jag är egentligen 52 år, men förvandlas till en tolvåring när jag spelar med Bruce. Det låter kanske fånigt, men det är faktiskt vad det här handlar om. Att färdas tillbaka till den känslan. Att bli den ivrige, vilde pojken igen. Och ingenstans i världen känner jag mig mer tillfreds eller avslappnad än i just det ögonblicket, när jag sitter bakom trummorna med Bruce och The E Street Band och blir den tolvåringen igen.

Det måste samtidigt vara fysiskt påfrestande också.

- Ja, jag kan ju inte påstå att jag känner mig som en tolvåring morgonen efter en show. Det är utmattande. Och upplyftande på samma gång. Men that"s showbusiness. I stridens hetta hittar du nånstans viljan och kraften att utföra det som ska utföras. Som Björn Borg och John McEnroe 1981. Minns du den matchen?

Ja.

- Hur orkade de spela i sju timmar? Det var enormt, trots att de var unga män. Men de gjorde det för att de måste, som proffs. Och likadant är det med oss.

Weinberg, till vardags kapellmästare hos den hippe och alltmer populäre talkshow-värden Conan O" Brien i New York, var förstås på Ullevi även 1985 och säger att han minns de båda konserterna den gången mycket väl.

- Vi höll ju på att riva hela arenan. Men jag har förstått att de renoverat och jag hoppas att den tål att rockas på igen. För vi ska rocka.

Det man häpnade över den gången var ju er förmåga att förvandla en sån jättearena till en intim klubb och så fungerar ni fortfarande. Hur går det till?

- Bruce är mästaren på det. Han ger sig aldrig förrän den intima känslan infinner sig. Men det handlar mycket om publikens respons också. Jag har hört honom beskriva våra shower som konserter han gör ihop med publiken. Responsen är oftast direkt fysisk, särskilt här i Europa, och det är fortfarande en enorm kick för oss att se vad som försiggår framför scenen.

Per Bjurman