Ett storverk!

Iron Maiden har gjort sitt starkaste album på länge

MUSIK

IRON MAIDEN

Dance of death

EMI

Metal

Sjömännen som vägrar att klippa håret.
Sjömännen som vägrar att klippa håret.

Vid första lyssningen dröjer det egentligen fram till låt nio innan nackhåren börjar resa sig på riktigt. För som tredje spår från slutet har de åldrade metallarbetarna stoppat in sitt bästa stycke sedan 80-talets glansdagar, en komposition som bakar samman Iron Maidens samtliga uttryck till en enda formidabel enhet.

Kompositionen i fråga - ett synnerligen lyckat samarbete mellan ideologen Steve Harris och återvändarna Bruce Dickinson och Adrian Smith - börjar med ett "Blood brothers"-minnande intro innan en pulserande vers bygger upp förväntningarna inför den mest klockrena refräng du kan tänka dig. Tänk "22 Acacia Avenue", "The clairvoyant" och "Alexander the great" ihopslagna till ett stycke, generöst garnerat med gruppens allt mer påtagliga keltiska influenser, på drygt sex och en halv minut.

Jag vet, det låter för bra för att vara sant. Men precis så lysande är "Face in the sand" och förstår upphovsmännen dess rätta potential har vi här höstens stora liverysare i Globen och Scandinavium.

I övrigt är "Dance of death" i många stycken den platta "Brave new world" borde ha varit men bara stundtals lyckades bli. Med Smith och Dickinson åter tryggt rotade i sättningen har herrarna fått tillbaka den bandkänsla som krävs för att bygga ett riktigt stort verk. Samtliga medlemmar - till och med trummisen Nicko McBrain - har bidragit i låtskrivarprocessen vilket gör att spännvidden är otroligt stor.

Den fortfarande rätt så platta förstasingeln "Wildest dreams" andas den NWOBHM-skola sextetten en gång uppstod ur, vilket även kan sägas om "Rainmaker", "Gates of tomorrow" och "New frontier". Men ändå är det de mer progressiva styckena som biter hårdast på denna dödsdans. Öppningsriffen i "Montségur" torde vara de elakaste Maiden skrivit på 20 år, och både titelspåret och "Pachendale" lyckas vara episka och symfoniska utan att bli överdrivet svulstiga.

Lägg därtill den helt odistade avslutningen "Journeyman" - så vacker att den riktigt kryper in under huden - och bilden av gruppens starkaste album sedan "Seventh son of a seventh son" är etsad i blankaste stål.

Mattias Kling