Trevligt, men trist

till Travis

MUSIK
möblerar inte om Francis Healy gör sitt bästa för att inte uppröra publiken. Resultatet blir en närmast häpnadsväckande tam konsert.
Foto: LARS SJÖGREN
möblerar inte om Francis Healy gör sitt bästa för att inte uppröra publiken. Resultatet blir en närmast häpnadsväckande tam konsert.

Det här är egentligen ingen konsert. Det är en godkänd lektion i heminredning.

Francis Healys melodier passar alldeles utmärkt uppe på väggen, precis bredvid mormors noggrant broderade tavla "hem ljuva hem".

Låtarna fyller ut vardagsrummet i form av en stabil soffgrupp ("Sing" och "Why does it always rain on me"), ett bord ("Mid-life krysis"), ett gäng slitna hyllor ("Driftwood" och "Turn") och annat krimskrams ("The beautiful occupation"). Medan resten av gruppens medlemmar lyser upp alltihop som små tända ljus.

Skakar på huvudet

Den enda regeln är att möblemanget inte får irritera ögat - de ska helst bara smälta in i bakgrunden.

Poängen är att Travis varken på skiva eller scen anstränger sig det minsta för att skaka om sin publik.

Förutom scenbelysningen står gitarristen Andy Dunlop för den största intensiteten - han skakar skalle och hukar sig över sitt instrument på ett sätt som liknar hårdrocksflätorna i Korn.

Artig attityd

Pop och rock behöver inte larma och göra sig till, skita i att duscha och slå folk på käften för att vara bra.

Men personligen ser jag band som Travis och Coldplay som en allt annat än välkommen reaktion på den britpopvåg som exploderade i början av 90-talet. En reaktion som går ut på att ersätta Oasis och Suedes ursprungliga karisma med en artig attityd som vänder andra kinden till.

Saknar intresse

Vilket i längden är häpnadsväckande ointressant att lyssna och titta på.

För allvarligt talat - när förändrade ett gäng väggbonader och möbler från Skottland ditt liv senast? Från en konsertscen?

Jag bara frågar.

Markus Larsson