Hur gammal får en rockare bli?

1 av 4 | Foto: maths bogren
Tomas Ledin, 52 år.
MUSIK

I förrgår i Norrköping ställde sig Tomas Ledin på scenen igen.

Aftonbladets Tore S Börjesson lät artisterna själva svara på en evig fråga: Kan en rockmusiker åldras med värdighet?

- Jag inbillar mig att jag klarar av att lägga av i tid, säger Tomas Ledin, 52 år.

Tomas Ledin har sökt sig till nya miljöer. I fredags hade han premiär på sitt livs första inomhusturné, och den tredje mars kommer albumet ”Med vidöppna fönster”. En skiva han skrivit ihop med Dan Hylander och spelat in med musiker som jazzvirtuosen Esbjörn Svensson på flygel.

Tomas Ledin har decennier bakom sig som artist, och måste hela tiden ta ställning till hur han ska förhålla sig till det som varit.

- Hur ska jag kunna stå och sjunga en tonårslåt när jag är 52? Jag menar, ”Sensuella Isabella”, jaget i den låten kan ju omöjligen vara jag i dag. Redan när jag skrev den var den en klackspark. Eller ”Vi är på gång”” Samma sak. Jag kan inte stoppa in hela min själ och mitt hjärta i det, det blir ett visst mått av teater, men jag infriar gärna folks förväntningar. Det blir publikens sånger. De tar över och sjunger dem. Men - och det är viktigt - det andra måste också finnas där, om jag inte kommunicerar med det jag gör i dag och är kreativ i nuet, då finns det inte så stor anledning att göra skivor eller stå på scen.

Tomas Ledin har lagt av en gång. 1984. Han var 32.

- Jag trodde verkligen att jag hade gjort min sista platta och turné. Det handlade mycket om att jag ville känna efter: Kan jag leva utan bekräftelsen och applåderna? Det var några vingliga, tuffa år. Men jag är glad att jag gjorde det. För nu inbillar jag mig att jag klarar av att lägga av i tid. Samtidigt kan jag förstå och respektera att artister drivs av en längtan efter att det inte får vara över. Kan tänka mig att det driver Mick Jagger. Ser ju hur han kämpar för att hålla sig vital och i fysisk trim. Han måste ut på scen för att få bekräftat att han är Mick Jagger.

För att åldras värdigt som rockartist är det nödvändigt att bergfast tro på att man har nåt nytt att säga.

- Hela idén med att jag spelar och sjunger och skriver bottnar i den hopplösa tanken att jag ska ta det vidare och utveckla det, det är drivkraften. Den nya plattan är ett medvetet steg att ta det vidare. Jag tänkte: Vi gör det live i studion och så bjuder jag in folk precis som man rollbesätter en pjäs eller en film. Musikanterna fick höra en enkel demo på varje låt och så sa jag: ”Glöm demon. Glöm alla förutfattade meningar om hur en Ledin-platta ska låta. Nu gör vi det här på vårt sätt.” Det är vispar på alla låtar, kontrabas, flygel och orgel, lite elgitarr och inga syntar. Jag har verkligen låtit musikerna ta plats och uttrycka sig själva.

Elvis Costello anser att Bob Dylan gjorde sitt hittills bästa album vid 56 års ålder: ”Time out of mind” (1997). Alla håller inte med, men alla är överens om att det är en väsentlig skiva. Och den är skriven från dödens väntrum. En plats man måste nått en viss ålder för att skriva från.

- Det kan vara hans bästa, säger Plura Jonsson, 52, sångare i Eldkvarn.

- Ja, jag tycker att det är en av de 30 bästa skivor som gjorts över huvud taget. Han visar att det går. Det gäller att skriva utifrån den ålder man är i och utifrån sig själv. Jag spelade med Håkan Hellström på Nalen i julas och han älskar låtarna jag skrev i skiftet 1970/80-tal till album som ”Pojkar pojkar”, ”Musik för miljonärer” och ”Genom ljuva livet”. Det är roliga låtar och en del riktigt bra texter. Men det går inte att hitta tillbaka till det, just de där åren när man var ung och flyttade till Stockholm och levde på stövelklacken och skrev om att ”vi är som raketer och flyger i natten”. Men jag har ju ett liv efter det. Jag har gått igenom en massa saker. Det är väl det åldrandet går ut på, att hitta sig själv i den tid man är. Bob Dylan har inspirerat mig till hur man ska förhålla sig till skrivandet, just det här att utgå från den bistra verkligheten.

Det Dylan gjorde med ”Time out of mind” gjorde Eldkvarn med sitt album ”Limbo” från 1999.

- Det är absolut en av våra höjdpunkter. Det fick också ett väldigt bra mottagande. Svårt att veta varför det blir så. Det låg rätt i tiden. Peter LeMarc producerade och jag var inne i en period då det kom en massa saker att skriva om. De senaste tre åren har jag inte skrivit speciellt mycket. Jag har inte haft nån lust att sätta igång förrän jag känt att: Det här ska bli kul! Det gäller att hitta nya marker att tassa in på, jag menar, det känns ju inte som att vi måste ge ut en platta till.

Det är ett förhållningssätt till åldrandets problematik: Har du inget nytt att säga, håll käften.

- Men om jag inte i min dumhet trodde att jag hade världens bästa spelning och platta framför mig, tron på att det nånstans inom mig fanns nya och bättre grejer, då skulle jag inte hålla på. Det är drivkraften, jag vill skriva bättre låtar, inte fler, utan språkligt och innehållsmässigt bättre låtar.

Eldkvarns senaste skiva - ”En mässa: Kärlekens törst” - var en liveinspelning från Annedalskyrkan i Göteborg och i dagarna tar de den idén vidare och ger sig ut på en hel kyrkoturné.

- I kyrkan blir texter över huvud taget och framför allt vissa rader starkare. Mina texter tar ju upp existentiella frågor som tangerar religionen.

Rolling Stones har en särställning i debatten om rynkrock. Genom att förvalta sin låtskatt på grandiosa turnéer är de fortfarande världens kommersiellt sett största band. Trots att de enligt de flesta kritiker inte gjort ett helgjutet album sen ”Tattoo you” från 1981.

- Jag har alltid gillat Stones jättemycket, säger Plura. Vad de än gör passerar. När nån i samband med nån av de senaste turnéerna klagade på att det var för lite nya låtar sa Jagger: ”Vem fan vill gå och se Stones och höra nya låtar?” Det är ett dilemma. De flesta vill höra äldre låtar även med Eldkvarn: ”Somliga går i trasiga skor”, ”Kärlekens tunga”” Hitsen. När vi turnerar brukar vi börja med att köra sju-åtta nya låtar. Men efter fem-sex spelningar är det nere i fyra nya låtar. Och efter ett år är en av dem kvar. Samtidigt klagar våra inbitna fans: Ni har ju så mycket bra nytt, varför kör ni så mycket gammalt?

Plura har aldrig lagt av. Men han har gått igenom en period då han funderade en hel del på hur man åldras med värdighet som rockartist.

Om det var möjligt.

- Men jag har slutat bry mig. Man KAN inte bry sig. Om man gör det blir man bara ängslig. Har man en lång karriär kommer man många gånger att betraktas som gubbe, fetmagad, flintskallig” Jag har hört allt ett antal gånger. Det får man ta. Det ingår i spelet. Till slut får man nåt slags respekt ändå. Det är ofta unga journalister som slänger okvädingsord efter en, men de blir också äldre och den dan inser de: det är inte bara rockmusiker som ska åldras med värdighet.

Gammal är äldst

Tore S Börjesson