20-åringar skapade rocken som livsstil

Tore S Börjesson om rockgubbarnas dilemma

MUSIK

Varför ställs aldrig frågan hur man åldras med värdighet som jazz- eller country- eller bluesartist? Eller poet eller romanförfattare eller konstnär eller skådespelare eller rörmokare? Eller journalist eller för den delen, människa?

Just rockmusiker förväntas ha väldiga problem med att åldras värdigt.

Svaret på varför det är så finns i 1960-talet. Rocken hade slagit igenom i mitten på 1950-talet med Elvis och hans inspelningar för Sun Records och RCA. Men rocken som LIVSHÅLLNING slog igenom 10 år senare, med Beatles och Bob Dylan. De var till skillnad från tidigare popstjärnor inte formade av managers och producenter och fick sig inte sina sånger tilldelade av professionella kompositörer.

De skrev själva och bestämde själva hur de skulle presentera sig - och gjorde revolution.

Individen ställdes i centrum. Bob Dylan gjorde till exempel uppror mot folkmusikrörelsen och dess regler om vad som fick framföras och hur det skulle framföras, och hävdade sitt oberoende mot allt och alla. Först genom att skriva egna, särpräglade texter till traditionella melodier, därefter hitta på egna melodier, och till sist framföra dem med elektriska instrument på maxvolym. Traditionalisterna blev vansinniga.

Eftersom rocken var ung var genrens artister unga. Den livshållning vi kallar rock"n"roll formulerades av killar som i regel var under 25. Själva idén om en rockstjärna är därför idén om en ung människa - och artisterna har i viss mån sig själva att skylla för myten att man inte kan åldras med rockmusik. Pete Townshend i The Who gjorde i "My generation" processen kort med alla över 30 och deklarerade redan i första versen att han hoppades att han skulle dö innan han blev gammal. Han var 20 år då. Lou Reed i Velvet Underground avfärdade i låten "Rock'n'roll" sin föräldragenerations materiella strävanden i form av tv-apparater och Cadillacs och hävdade frankt att deras livsstil "kommer att ta död på oss alla".

I slutändan bottnar hela 1960-talets populärkulturella revolution i ett gigantiskt fadermord.

Men precis som Bob Dylan med "Ballad of a thin man" talade om hur han såg på världen som 24-åring kan han i dag tala om hur han ser på världen som 63-åring. Ett sätt att åldras med värdighet som rockartist, det bästa sättet, är helt enkelt att verkligen åldras, att skriva från den position där man befinner sig.

Dylan var först på 1960-talet. Dylan är först på 2000- talet. Först med att leva nära döden och rocka och rapportera om hur DET är.

Tore S Börjesson