Britpopen

– de slocknade stjärnorna

1 av 3 | Foto: sony
Osis Oasis – britpopen är ett minne blott.
MUSIK

De blev för rika – och tryckte i sig för mycket knark. Därför slocknade britpopens stjärnor i förtid. Men de hann ändå iscensätta en kulturell jordbävning Storbritannien fortfarande inte hämtat sig ifrån. Per Bjurman minns banden som för tio år sedan fick Union Jack att vaja stolt igen.

Det var egentligen över redan i augusti 1996.

Då gjorde Oasis två spelningar på ett jättelikt fält i norra England kallat Knebworth Park.

De sågs av sammanlagt 250 000 människor.

En kvarts miljon, alltså.

Det låter ju väldigt mycket.

Men man ska ha klart för sig att över 2 600 000 britter ringde in och försökte få biljett. Och på gästlistan stod sju tusen namn. 7000!

Alla som var något, någonstans, ville vara med.

Oasis – och med dem alla andra i samma våldsamt framgångsrika brittiska artistkotteri – hade därmed vunnit.

Världen var deras.

Det fanns inget mer att bevisa för de som några år tidigare, på ren trots och mer eller mindre gemensamt, hade bestämt sig för att återupprätta den brittiska popens anseende.

Mission accomplished. Greppet om hanen kunde lätta. Det var dags att njuta lite av de rikedomar som alla inblandade plötsligt vadade i?

Raketen forsatte oförtrutet uppåt genom himlavalven i ytterligare ett år, trots att bränslet börjat ta slut.

Sen kom ”Be here now” – Oasis tredje album – och kraschen var ett faktum.

Det som hade kommit att kallas Cool Britannia fanns inte längre.

När man nu, närmare tio år senare, ser tillbaka är det omöjligt att inte häpna över vilken gloriös tid det där var.

Under några korta år runt nittiotalets mitt utgjorde Storbritannien det nav kring vilket västvärldens populärkultur kretsade.

Allt hippt och coolt och happening hade anknytning till Union Jack.

Det gällde film, mode, media, litteratur, konst, fotboll och faktiskt också politik.

Men framförallt gällde det musik.

Popmusiken var själva motorn i denna löst sammanfogade ”rörelse”.

Popmusiken var också katalysatorn.

Den tändande gnistan.

Det finns ett flertal teorier om varför brittisk popmusik plötsligt återfick sin vingkraft under nittiotalet, men så här var det:

När åttiotalet gick mot sitt slut började luften gå ur den stora, brokiga indiescen som rests ur ruinerna av sjuttiotalets punk – och som i mer än ett decennium helt dominerat livet för alla brittiska musiker och artister verkande vid sidan av den allra bredaste mittfåran.

Men den dog aldrig.

Den delade sig en rad olika, separata förgreningar.

En kallades acid house och uppstod när äventyrliga dj:s kom hem från semestrar på Ibiza och under jättelika sammankomster i det gröna – såsmåningom kända som ”raves” – flätade ihop de sprudlande rytmer de upptäckt på klubbarna på Medelhavets partygladaste ö med ultrasvängig house importerad från USA.

En annan ”craze” – Madchester – blossade upp när två gränsöverskridande rockband från Manchester, Stone Roses och Happy Mondays, smälte samman det nya, moderna dansgroovet med klassisk rock ’n’ roll.

Och så fanns det shoegazers – dystra popsnören som stod och tittade i scengolvet medan de förde väldigt mycket oväsen med sina gitarrer.

Redan efter något år mattades emellertid den initala glöden i dessa nya yttringar och alla små rännilar tycktes återigen flyta samman i ett större, indifierat vattendrag.

Och där, i den nya sammansmältningen, råkade britpopen födas.

Det var ingen homogen rörelse eller enhetlig stil.

Tvärtom var de inblandade banden sinsemellan tämligen olika.

Men de hade ett gemensamt drag.

De var påfallande brittiska i sin framtoning – och de ville alla odla det särmärket. Hårt.

Om inte annat som oppositionsyttring mot den amerikanska dominans Nirvana och deras efterföljare i grunge-vågen just då drivit fram.

– Punkarna ville bli av med symfonirockare och hippies. För mig handlar det om grunge. Allt jag gör syftar till att segra över de amerikanska rockidioterna, sa Damon Albarn i en tidig intervju.

Hans Blur kan ses som själva britpop-prototypen.

Redan på debutalbumet från 1991, ”Leisure”, laborerade de med idéer och attityder som stod i bjärt kontrast till rock ’n’ roll-estetiken från andra sidan Atlanten.

Men framgångarna uteblev den gången och i stället blev det rivalerna i Suede som satte lavinen i rörelse med sin Bowie- och Smiths-kolorerade glampop.

Blur löste ut sin ticket to fame några månader senare, med albumet ”Modern life is rubbish”.

Under åren som följde kom efterföljarna – några mer begåvade, andra mindre – i våg efter våg.

Elastica, The Auters, Pulp, Manic Street Preachers, Supergrass, Gene, Menswear, Shed Seven, Sleeper...ni minns förmodligen de flesta av namnen.

Brittisk pop vibrerade plötsligt med energin hos en helt nyfödd kultur.

Visserligen kunde man när som helst invända att ingen gjorde något som inte gjorts förut.

Men det gjorde å andra sidan inte de uppburna punkarna 20 år tidigare heller.

De blåste bara ny kraft och ny energi och nytt liv i klassiska gamla idéer.

Precis likadant arbetade britpop-artisterna.

Det gällde inte minst det band som anlände 1994 och på bara något år förändrade hela Storbritannien.

Medan britpop-kretsarna i London i första hand bestod av samma slags smarta, intellektuella misfits från diverse konstskolor som nästan alla coola brittiska pop-rörelser bestått av genom historien, var Oasis en samling outbildade, ouppfostrade arbetarklass-yngel som bara ville bli lika rika och berömda som idolerna i The Beatles.

Det kom att spela avgörande betydelse för den häpnadsväckande utvecklingen.

Om de intelligenta konstkännarna från huvudstadens övre medelklass – som utöver sin kärlek till det engelska också höll fast vid ett visst mått av anti-mainstream-attityd – ensamma fått styra flottan av nya pop-patrioter är det inte osannolikt att britpopen slutat ungefär som Madchester-vågen.

Respekterad, ansedd som inflytelserik – och inget mer.

Men Noel och Liam Gallagher hade inte förstånd att se på världen ur några andra perspektiv än de rakaste och enklaste.

”Indie” var dem ett främmande begrepp.

De ville ha masspsykos – och masspsykos var vad de, medelst sin råa talang, fick.

Redan när andra albumet , ”(What’s the story) Morning glory”, släpptes hösten 1995 var Oasis det största popband öriket ute i Nordsjön hade sett sedan just The Beatles.

Deras djupsinniga kontemporärer sveptes, vare sig de ville eller inte, bara med i yran.

Det var de inte ensamma om.

Vill man vara lite romantisk – och det vill man – kan man påstå att ”Wonderwall” och ”Don’t look back in anger” försatte hela Storbritannien i hypnos.

En veritabel kreativ feber bröt ut.

Överallt.

Nya tidningar, med ojämförliga Loaded i spetsen, landade i butikshyllorna. Nya författare tog plats på parnassen. Nya konstnärer slog igenom. Nya skådespelare dök upp i nya filmer - bland dem världssuccén ”Trainspotting”. Och modebranschen, som alltid levt i ett slags symbios med popkulturen, fick även den ny svikt i stegen.

Ja, till och med Tony Blairs ”New Labour” lyckades kapitalisera på britpopens coola image.

Redan 1995 drack Damon Albarn några gin & tonic – britpop-drinken framför andra, tack vare en viss textrad i en viss Oasis-hit – med den nya partiledaren och hans rådgivare i parlamentet.

Och efter valsegern våren 1997 – enligt många Cool Britannia-epokens själva clou – bjöds Noel Gallagher, då en grav kokainist, till 10 Downing Street på fest.

Det finns de som menar att britpopens öde förseglades i och med de händelserna.

Ingen subkultur som på det sättet lierar sig med makten kan överleva, har det sagts.

Men det är bara en liten del av sanningen.

De problem som blottades efter Knebworth – då nära nog fem procent av hela befolkningen ville se Oasis, vilket omsatt i amerikanska förhållande skulle innebära att femton miljoner människor försökte få biljett till ett och samma evenemang – bottnade i farligare skeenden än så.

Britpopens stora blev på väldigt kort tid väldigt rika.

Det var kul. Ett tag.

Sedan visade det sig att framgångarna dämpade den revanschlusta och de hävdelsebehov som utgjort livsluften för många av banden.

Motivation ersattes av? bekvämlighet.

Samtidigt fick alltfler allt svårare att hantera den berömmelse som efter Knebworth antog rent patologiska proportioner.

Därför började många ta hysteriskt mycket mer av de droger man tidigare, något naivt, använt som ”rekreation”.

I London blev heroin, som det heter, the drug of choice.

Manchester, å sin sida, sveptes in i en dimma av kokain.

Det hörs alldeles för tydligt på ”Be here now”, Oasis tredje skiva och i många stycken britpop-erans 11 september.

Det är en riktigt kokainskiva.

Ofokuserad och omnipotent på en gång, uppenbart framställd av någon som tror sig vara ett fullkomligt geni men egentligen helt saknar överblick och därför såsar ut i åt helvete för långa sånger.

I princip signalerade den bara en sak:

The moment’s over.

Vilket det var.

Hösten 1997 dog Britpopen och Cool Britannia. Febern gick ner, kreativiteten klingade av och rörelser på alla håll och kanter splittrades.

Än i dag, tio år efter Oasis genombrott, lider britterna av baksmälla.

Praktiskt taget alla som blomstrade i mitten av 90-talet har problem

Inklusive Tony Blair.

Att motståndet mot premiärministern och hans krig i Irak leds av Damon Albarn – en av få huvudrollsinnehavare som lyckats gå vidare med värdigheten intakt – är onekligen en händelse som ser ut som en tanke.

I allra taskigast skick befinner sig dock själva popmusiken

Storbritannien är och förblir landet som tar popkulturen på störst allvar och små subversiva utbrott av spännande innovation registreras fortfarande med jämna mellanrum.

Men som mass-fenomen är den klassiska brittiska popmusiken i det närmaste död. Slätkammade morsgrisar som Travis och Coldplay ska vara de som vårdar arvet efter Oasis och Blur – och genom den arvet efter Beatles, Kinks och The Who.

Det är inte ens upprörande. Det är bara sövande trist.

Kanske blir det aldrig lika roligt igen.

Kanske var britpopen den sista festen. I så fall:

Vilken fest, England, vilken fest.

You should have been there.

De tio bästa britpop-banden

Från Oasis till Shed Seven

Tio britpop-klassiker

Per Bjurman