”Låt idioterna sköta sig själva”

Det dags att börja ta The Darkness på, eh, allvar

MUSIK

Det började som en hype men efter att de blivit utnämnda till Englands bästa band är det dags att börja ta The Darkness på, eh, allvar.

Stenhårda The Darkness.
Foto: WARNER
Stenhårda The Darkness.

En halväten tunnbrödsrulle ligger på glasbordet och vilar.

Justin Hawkins och Ed Graham, sångare respektive trummis i The Darkness, tuggar antingen på klassikern från korvkiosken eller tittar ut genom Hotell Rivals fönster. Det råder växlande molnighet över Mariatorget i Stockholm. Vädret speglar duons humör perfekt.

Båda två är ett småtrött virrvarr av urblekta t-shirts, läderbyxor och frisyrer som tappat bort borsten i förrgår. Det enda som skvallrar om att Justin och Ed är medlemmar i ett av de största rockbanden just nu är de tatuerade eldsflammorna som slår upp från Justins skrev och färgar nederdelen av den blottade magen röd.

Genom debutskivan "Permission to land", som sålt i 1,5 miljoner exemplar enbart hemma i Storbritannien, har The Darkness återinfört trumhinnestrimlande falsettsång, överdrivna rockoperaingredienser och pyjamasliknande kroppsstrumpor på hitlistorna.

De personifierar allt som Oasis inte stod för.

De är Spinal Tap. Fast på, eh, allvar.

Med succén kommer också pressen att skapa en värdig uppföljare. Med framgången vaknar publik och media och börjar skriva och skvallra om gruppen - vad som är sant eller inte är av mindre betydelse.

Som band har The Darkness förlorat ensamrätten på att presentera sig själva som de vill och hur de vill.

Ni har snabbt blivit ett "älska/hata"-band. Hur upplever ni det?

Justin: Vi har jämt fått starka reaktioner. Eftere en av de första turnéerna vi gjorde sa Ginger från The Wildhearts att vi var bra eftersom vi hade övertygade och starka fiender. Du kan alltid säga mycket om en människa genom att studera hans eller hennes fiender. Ingen vill vara något som bara passerar förbi. Ingen vill vara Lighthouse Family.

Pratar folk om er musik? Eller om hur ni beter er privat?

Justin: Både och. Särskilt i England. Vi är ju kändisar. Det är smickrande men irrelevant. Men hellre det. Låt folk snacka. Många tycker att Bono i U2 är en fåntratt, men de köper ändå hans skivor.

Det är inte förvånande att många lägger märke till er. Var er image uttänkt från början?

Justin: Nej, allt har utvecklats organiskt. Vi startade som de flesta: i jeans och t-shirt. Sedan började vi att lägga till saker. Sedan" spårade det väl ur ha ha.

Ed: En massa dussinband vill bara se ut som den sämst klädda åskådaren i publiken. Att vi väcker större uppmärksamhet än ett numetal-gäng är självklart.

Lever ni rockmyten dygnet runt?

Ed: Inte när det gäller kläder. Det finns en garderob för scenen och en privat. Men i övrigt: vi flyger privatjet och vi tänker inte be om ursäkt för det. Det blir så när man aldrig haft några pengar att tala om.

Hur fattiga var ni före genombrottet?

Justin: Vi levde på bidrag. 700 kronor i veckan tror jag att det var som mest. Försök att överleva på det i London.

Hur har man då råd att köpa instrument, gitarrsträngar, förstärkare?

Justin: Det går inte. Jag skrev musik till reklamsnuttar på tv. Det jag drog in investerade vi i bland annat instrument och en skåpbil. Utan den inkomsten hade The Darkness, som grupp betraktat, varit döda. Vissa länder stödjer konstnärliga uttryck bättre än England. I Kanada får artister turnéstöd till exempel. I England är populärmusik den näst största exportindustrin, efter stål och järn. Ändå försöker myndigheterna ge en dåligt samvete för att man inte skaffar ett redigt jobb. Det är åt helvete.

Funderade ni någonsin på att lägga av eftersom pengarna var för dåliga?

Justin: Aldrig. Jag skulle aldrig vilja jobba på ett kontor och dra in pengar till en regering som tvingade mig att sluta med rock'n'roll. Mitt råd är: tjäna asmycket pengar, flytta utomlands och låt idioterna sköta sig själva.

Ni har nu blivit så stora att media och er publik själva skapar bilden av er, oavsett vad ni gör eller säger. Hur känns det att förlora den kontrollen?

Justin: Det är lite otäckt. Men det är samtidigt inget vi kan göra något åt. Kändiskulten lever sitt eget liv och vi råkar vara väldigt "tabloida" just nu.

Tidningen Daily Star skrev bland annat att du hade cancer.

- En absurd överdrift. Jag hade en infektion i halsen och vi tvingades ställa in några konserter. Mina halsproblem kunde, om de inte behandlades, leda till blödningar. Vilket i sin tur kanske, möjligen och i värsta fall skulle kunna utvecklas till cancer. Jag var tre långa steg från cancer och ändå blev rubriken "Justin Hawkins: mitt cancerhelvete". Min familj och mina vänner blev alldeles chockade. Jag tog upp saken med journalisten efteråt. Han bara skrattade. Han trodde att jag gillade grejen.

Rektorn på din gamla skola sålde bilder på dig till The Sun.

- Det där är äckligt. Det var inte ens ett vanligt skolfoto. Bilden var tagen vid ett annat tillfälle.

Hur gammal var du på bilden?

- Mellan sex och nio år. Jag minns inte. Poängen är att det inte är lämpligt att äga såna bilder, särskilt inte om du jobbar som rektor. Jag säger det så ofta jag kan - den mannen är pervers. Jag lovar att han har bilder på varenda elev som någonsin gått på skolan.

Han kanske plåtar eleverna och väntar på att de ska bli kända för att kunna tjäna en hacka?

- Han sitter och runkar, den jäveln. Jag vet att han kör en liten ful bil av märket Morris Minor. När jag får min monstertruck ska jag fucka upp honom ordentligt ha ha ha.

Ni har också bråkat med numetalgruppen Staind.

Ed: Det är mest deras fans som är upprörda. De ringde in och försökte få bort oss från en amerikansk radiostations spellista.

Justin: Staind vill att publiken ska komma till deras konserter och gråta. Klart att publiken gråter. De betalar dyra biljetter för att lyssna på ett band som suger.

ARKIV: The Darkness

Markus Larsson