Saknad: Kurt Cobain

1 av 2 | Foto: ALL OVER PRESS
Kurt Cobain tog livet av sig för tio år sedan - 27 år gammal.
MUSIK

Den amerikanska rockmusikens hjärta hade slutat slå och dess andning upphört. Precis då exploderade "Smells like teen spirit" över kontinenten. Arkitekten bakom miraklet gick under på kuppen. På måndag är det tio år sedan Kurt Cobain dog.

Man blir nästan lite skakad när man betänker det löjligt korta tidsperspektivet.

Hösten 1991 följde jag med Lars Nylin på en av de mytomspunna fester skabrösa Teater Galeasen arrangerade ute i sina lokaler på Skeppsholmen.

Där hörde jag "Smells like teen spirit" för första gången och chocken var precis så stor som man i historiens ljus önskar sig att den skulle vara.

Ingen discjockey med självaktning hade spelat gitarrock på år, ty det fanns ingen anständig att spela - och plötsligt bara exploderade Galeasens sjövilda dansgolv till den här fullständigt perfekta sammanfattningen av allt som är bra med rock "n" roll.

Natten blev lång, drinkarna många och Nyllet tvingade discjockeyn att veva Nirvana åtminstone åtta gånger till.

Sen gick det inte ens tre hela år förrän Rico ringde mig på hotellrummet i Malmö och sa att jag skulle slå på CNN.

Där berättade en reporter, i hetsig direktsändning från Seattle, att Kurt Cobain hade gått ur tiden.

Själv gick jag som i dvala till KB och försökte recensera en Olle Ljungström-premiär och allt jag minns från den är att min kompis Per blev så tagen av nyheten att han med tårar i ögonen satte på sig jackan och sprang hem.

Två och ett halvt år"

Det är ju ingenting.

2000-talet har till exempel varat nästan dubbelt så länge som den era under vilken Nirvana regerade.

Ändå hann de förändra om inte världen så i alla fall den amerikanska musikscenen - i grunden.

Jag vet inte om ni minns hur det såg ut i skarven mellan 80- och 90-tal, men faktum är att rockmusik aldrig betytt så lite som just då.

Det fanns isolerade reservat där protektionistiska kotterier med lovvärd entusiasm odlade indie-kulter, men som central kulturbärare verkade rock "n" roll ha spelat ut sin roll.

På listorna var det i princip bara R.E.M. som förde en ojämn kamp mot fabricerade popband, pudelfriserade hårdrockare från Los Angeles och, framför allt, den nya tidens uppseendeväckande rapstjärnor. Rock var kort sagt en marginaliserad företeelse. Inte ens vi som vuxit upp med en fundamentalistisk tro på elgitarrens eviga värde kunde på allvar hävda att Midnight Oil förtjänade att existera i samma universum som Ice Cube eller De La Soul.

Men allt det förändrades när Nirvana tog grepp om sitt hemland.

Plötsligt var rock viktigt igen.

Plötsligt utgjorde rock åter mittpunkten i den samtida populärkulturen.

Plötsligt ville hela världen ha gitarrer och larm och obstinat oväsen.

Det är dock viktigt att påpeka att det som kom att kallas grunge enbart var en fånig biprodukt. Grunge-rörelsen - en fabrikation i media snarare än en verklig rörelse - befolkades i huvudsak av dassiga hårdrockband som upptäckte i vilken riktning vindarna blåste och hängde på sig flanellskjortor för att Kurt Cobain ofta uppträdde i just såna. Få av dem är värda att minnas. Egentligen bara Afghan Whigs.

Medan de fåntrattarna - vilkas övningar till slut mynnade ut i rap-metal, det får vi aldrig glömma eller förlåta - slogs om utrymmet i omdömeslösa musiktidningar öppnades dörrarna emellertid även för de sanna begåvningarna från rockmusikens olika underground-fästen.

Det var Nirvanas verkligt betydelsefulla insats.

Uttryck och företeelser som alltid verkat i marginalen lyftes in i den musikkonsumerande allmänhetens blickfång och till och med ett så extremt och udda band som Sonic Youth höll på att få ett genombrott.

Kanske kan man tala om en punkens senkomna triumf. Punken föddes som bekant på södra Manhattan i sjuttiotalets mitt, men lyckades inte göra något verkligt avtryck i tiden förrän den exporterades till - och omformades i - Storbritannien. I sitt hemland förblev punk ett randfenomen. Men som David Byrne, förgrundsgestalt i banbrytande Talking Heads, säger i mäktiga BBC-serien "Dancing in the streets":

- 1991 hade pionjärerna från CBGB"s och Max"s Kansas City för länge sedan splittrats och spritts för vinden, utan att någon egentligen brytt sig. Men genom Nirvana tycker jag ändå att det känns som att vi till slut fick vårt genombrott och vårt erkännande.

Lustig nog kan man också hävda att det indirekt var Nirvana som utlöste den jättelika britpop-vågen på andra sidan Atlanten några år senare.

Damon Albarn, för att nu ta ett bra exempel, har vid flera tillfällen vittnat om att hans Blur uppstod i opposition mot den amerikanska dominansen på musikscenen.

- Vi blev bra för att vi måste besegra Nirvana, hette det i intervjuer långt senare.

Att det var just Nirvana, och inte exempelvis Pearl Jam, som väckte den brittiske patrioten i Damon, bör betonas.

Det finns i dag teorier om att det som hände hade hänt även utan Nirvanas och Kurt Cobains inblandning. Tiden var, menar dessa mini-revisionister, mogen för en rock "n" roll-revival och förr eller senare hade den ägt rum.

Jag tror tvärtom att den luggslitna Seattle-trions delaktighet var helt avgörande.

Publikt bestod ju den tändande gnistan i att två generationer underground-fans - den ena på väg att att gå i pension, den andra precis på väg att ta form - upptäckte exakt samma band i exakt samma ögonblick och sådana fenomen inträffar nästan aldrig. Bara när verkligt unika förmågor är i rörelse.

Och ingen som lyssnar på "Nevermind", eller uppföljaren "In utero", kan undgå att höra att det fanns en oerhört speciell energi i de växelvis viskande och vrålande in- och utandningar Cobain, Dave Grohl och Krist Novoselic gav musikalisk gestalt (och som grunge-jönsarna förgäves försökte planka). De lyckades fånga essensen av det skrän deras hjältar - inkluderande alla från 60-talets Stooges till sentida punkpirater som Butthole Surfers - lämnat i arv och omforma den till något nytt, ungt, hungrigt och oemotståndligt.

Dessutom var Cobain en fantastisk låtskrivare. Han förstod det aldrig själv, trots att förebilder som Michael Stipe i R.E.M. försökte övertyga honom, men många av hans på en gång bräckliga och stenhårda sånger sprang ur samma källa som de stora klassikerna.

Att han i en försvarlig del av dessa mästerverk förde talan åt en nation av missanpassade unga amerikaner hade även det stor betydelse. Den välputsade amerikanska familjefasaden har alltid dolt bråda djup av alienation och emotionell misär, men det är ett faktum som i huvudsak förbigåtts med ekande tystnad i mainstream-kulturens olika yttringar.

Så plötsligt kom Cobain, själv en dysfunctional från trakter där han hela sitt liv bara betraktats som "konstig", och förde upp utanförskapet på topplistorna. In i vardagsrummen. Ut ur garderoben. För alla att beskåda och skämmas över.

Där skapades gränslösa lojaliteter mellan artist och åtminstone vissa fans.

Mängden misfits i det amerikanska samhället är ingalunda mindre i dag, men det finns inga rockartister som har något att säga i ämnet längre. Talesmannen tystnade för länge sedan, för egen hand.

Nirvanas framgångar lyste upp världen, men de släckte Kurt Cobains egen låga.

Exakt varför den då 27-årige superstjärnan satte den där gevärspipan till pannan hemma i garaget i Seattle 5 april 1994 får vi i och för sig aldrig veta, men det är ställt utom alla tvivel att hans vämjelse inför berömmelsen och omvärldens beundran bidrog.

Redan tidigt uttryckte han avsmak för idén att han, mobbingoffret från Olympia i Washington, reducerats till en entertainer som tvingades underhålla just den sortens själlösa macho-idioter han fick spö av under sin uppväxt. De som inget förstod. De som hatade honom för att han var annorlunda och udda. De stod nu nedanför Nirvanas scener och hytte med sina fåniga nävar till "Smells like teen spirit".

Att det heroin han i ett förvirrat försök att dämpa smärtan började trycka i sig inte hjälpte, utan i längden tvärtom bara intensifierade plågan, behöver man bara lyssna på magnifika "Rape me" - från Nirvanas sista album - för att inse.

Vad som hänt om han lyckats hantera sin omöjliga situation och faktiskt överlevt kan man bara spekulera i, men jag är övertygad om att Kurt Cobain skulle ha varit ett ännu mer aktat namn.

Det var en av rockens största och viktigaste talanger som gick ur tiden den där hemska vårdagen för tio år sedan.

Det finns all anledning att högtidlighålla hans minne på måndag.

Per Bjurman