Ufot har landat

Thomas Di Leva är tillbaka

1 av 2 | Foto: Foto: SARA RINGSTRÖM
MUSIK

Allvarlig, resignerad och hoppfull. Puls Markus Larsson har träffat Sveriges folkkäraste gospelartist.

Thomas Di Leva letar inte längre efter fåglar som älskar bakom molnen. Den här gången surrar inte hans låtar omkring som kärleksberusade och överlyckliga humlor, beväpnade med frukter och vattenkannor. På sin elfte studioskiva, "Tiden faller", skriver en av Sveriges bästa och mest framgångsrika gospelartister - Di Leva har ur en musikalisk synvinkel alltid liknat en prästvigd humanist som ersatt Bibeln med David Bowies mjukaste ballader - sitt svartaste evangelium sedan genombrottet med albumet "Vem ska jag tro på?" från 1987.

För första gången på flera år är musiken och texterna allvarliga och desillusionerade. För första gången på flera år är Thomas Di Leva lika resignerad som hoppfull och anledningen är global. Han säger att ungefär 30 000 barn svälter ihjäl varje dag och ändå envisas många länder med att förstärka sitt försvar. Han säger att samma gamla gubbar löser de svåraste problemen på samma gamla vanliga sätt - genom bomber och granater.

Han tycker sig märka en ökad desperation och uppgivenhet hos folk på gator och torg. Han tycker att samma desperation och uppgivenhet kryper allt längre ner i åldrarna. Han tycker att avståndet mellan dem på "den förbannade pyramidens" topp och botten ökar. Och att samhället i stort håller på att köra huvudet i väggen.

Allt det hörs på "Tiden faller". Genom att utgå från popmusikens mest klassiska idiom - "ur sorgen kommer ibland våra största styrkor" - har Di Leva skapat ett starkt och personligt album. Utan att överge det hopp som alltid lyckats omfamna tusentals lyssnare. Eller som han själv sjunger i låten "Även dom har ett hjärta": "Att lämna dom med hopp, den punkten ger jag aldrig vika på."

- Som artist har man ett ansvar att lyfta blicken och se sig omkring. Det finns så mycket att känna sorg och vrede över. Det vore hemskt om jag gjorde skivor som inte belyste det, som inte handlade om någonting, säger Thomas Di Leva.

Di Leva tittar ner på sina händer och tänker efter. Han sitter vid ett stort, ovalt bord på skivbolaget Bonnier Amigos kontor i Stockholm. Ute i fikarummet, på andra sidan av en glasvägg, visar en tv någon sorts reklam för "Fame Factory". Han sneglar bort mot tv:n och fortsätter:

- Vi har "Fame Factory" och en schlagerfestival som pågår året runt. Det är tidens anda. Då kanske det inte är så populärt att ta bladet från munnen och säga något viktigt. Men man måste försöka göra det ändå.

Du är ju själv minst lika folkkär som "Fame Factory".

- Visst, kanske det. Men jag har blivit det ur ett annat perspektiv. Jag tror inte att jag har blivit populär för att jag är söt. Jag tror att jag har lyckats skapa en speciell kommunikation mellan mig själv och den som lyssnar.

Bortsett från den sociala och kanske också politiska aspekten av "Tiden faller" - vad har inspirerat dig rent musikaliskt den här gången?

- Ehm, en massa nya och svenska band som ger ut sin musik själva. Jag kommer inte på vad de heter. Men många av dem spelar gitarr som jag själv gjorde när jag var 16 eller 18 och hade ett band som hette The Pillisnorks. Jag fick sådan inspiration. Jag ville spela och skriva låtar på gitarr igen, jag ville jobba snabbt igen och jag ville jobba med ett band och släppa igenom klantiga och ofärdiga grejer i studion, utan onödiga pålägg. För vem bryr sig om pålägg?

Du har skrivit låtar i Spanish Harlem i New York. Du har spelat in en skiva vid en saltgruva. Kan även "Tiden faller" knytas till en geografisk plats?

- Det är väldigt mycket en Stockholmsplatta. Jag ville att det skulle låta som om Bellman uppträder på Wembley. Det är inte pop i ett ufo. Det är pop i en park. Eller kanske pop i lägenhet där man dricker te och tittar på när en ambulans far förbi utanför fönstret (skratt).

I en tidigare intervju i Puls berättade du att du gillar The Isley Brothers inspelning av "Love the one you"re with". Hur viktig har soulmusik varit för dig?

- Väldigt viktig. När jag var liten spelade min storasyster och min mamma mycket James Brown och Tamla/Motown för mig. Det hörs i min musik, framför allt i sättet jag sjunger på.

Tidigare i karriären mötte du ett starkt motstånd från publiken. Några raggare hånade dig en gång så mycket att du hotade med att gå av scenen, låsa dörrarna och fylla hela lokalen med vatten...

- Det stämmer. Jag brukade göra sådant under "Vad ska jag tro på?"-turnén. Särskilt under mellansnacken. När det var tufft försökte jag få folk att garva. Och när jag tyckte att publiken var riktigt öken låtsades jag gå av scenen. Då började folk att ropa och heja och applådera för att locka mig tillbaka. James Brown brukade göra samma grej. Det är ett gammalt soulknep.

I början av nittiotalet sa du att din mission liknade en gerillaverksamhet och att du hade mer gemensamt med CIA än vad folk trodde. Vad menade du med det?

- Alla artister vet att de inte kan säga exakt vad de vill hela tiden. Det gäller att ändå smyga fram sitt budskap, fast på ett mindre uppenbart sätt. Det är lite CIA över den processen. Det gäller att kunna säga det man vill säga utan att bli halshuggen. Av makten.

Arkiv: Di Leva

Markus Larsson