Nu är det slut på Mr Lo-fi

Graham Coxon är tillbaka på riktigt

MUSIK
Glasögonkillen från Blur klarar sig på egen hand.
Glasögonkillen från Blur klarar sig på egen hand.

Graham Coxon

Happiness in magazines

Transcopic/Capitol

Pop

Den forne Blur-gitarristen säger själv att det mest handlade om att han den här gången hade fått ihop så bra låtar att han verkligen ville ge dem en chans, att han kände att han skulle ångra sig om han inte försökte få ut dem till folk.

Ett uttalande som onekligen föder viss frustration. För Graham Coxon har ju haft bra låtar på samtliga sina tre tidigare soloplattor, men slösat bort dem genom att leka Mr. Lo-fi och blanda upp med totalt meningslösa, totalt melodilösa, gitarrmangelövningar och förse allt med en medveten icke-produktion. Bara blåsa skiten ur systemet. Mer än något annat som personlig terapi, har det verkat.

Han skulle alltså ha kunnat klämma ur sig den här plattan tidigare om han bara hade velat, inbillar man sig.

"Happiness in magazines" - vars arbetstitel lär ha varit "No more Mr. Lo-fi" - är nämligen ett alldeles utmärkt album. Med Stephen Street, mannen som rattat flera av de bästa Blur-plattorna, som producent vågar sig Coxon tillbaka till popen igen och kastar ur sig sånt som "Bittersweeet bundle of misery", en nära släkting till Blurs "Coffee & tv" och Coxons bästa låt sedan dess.

Han hittar tillbaka till sina rötter i det sena 70-talets brittiska new wave, med band som Skids, The Ruts, Buzzcocks och The Jam i "Freakin" out", låter sin stora beundran för Bob hund blomma ut i "Don"t be a stranger" och spelar vad som närmast kan kategoriseras som bluesrock - fast på ett bra sätt - i "Girl done gone".

Detta när han inte ger sig ut på mer psykedeliska äventyr eller blir uppriktig i en elegant arrangerad ballad som "All over me".

Med andra ord: Graham Coxon är tillbaka. Glasögonnörden från Blur har äntligen bevisat att han klarar sig minst lika bra på egen hand. Det enda som krävdes var lite ambition.

Lyssna på Graham Coxon

Ur Coxons skivhylla

Håkan Steen