Springsteens nya saknar guldkorn

1 av 2 | Foto: AP
Tro, hopp och frälsning Bruce Springsteens grundteman har inte förändrats sedan "Greetings from Asbury Park". Däremot utvecklas Springsteen själv hela tiden som historieberättare.
MUSIK

”Devils & Dust” ingår inte i den klassiska Bruce Springsteen–mytologin.

Det är inte ett nytt kapitel i den nästan sönderbläddrade amerikanska rockromanen som handlar om maratonkonserter, förälskade Asbury Park–serenader, saxofoner och flickpopsmelodier.

Låser dörren

Med jämna mellanrum lämnar Bruce Springsteen sin E Street Band–kyrka bakom sig. Han låser dörren, grubblar över vuxna sammanbrott och skilsmässor, liftar genom Ohio och Oklahoma och campar till slut vid Rio Grande som en vanlig folktrubadur.

Musiken och berättelserna på ”Devils & Dust” tillhör en urgammal och svartvit och amerikansk singer– songwritertradition som laddar hem Woody Guthries och Harry Smiths fältinspelningar från internet.

Luffarstämning

Springsteen har varit här flera gånger förut. På albumen ”Nebraska”, ”Tunnel of love” – i grund och botten en felproducerad Hank Williams–platta – och ”The ghost of Tom Joad”.

Att ”Devils & Dust” redan utnämnts till en syskonskiva till den sistnämnda beror till största del på den underproducerade, lägereldssprakande och hödoftande luffarstämningen – plockande akustiska gitarrer, fioler, dobros, lågmäld körsång av bland andra Patti Scialfa – samt att låtarna ”Long time comin”” och ”The hitter” skrevs och framfördes under ”Tom Joad”–turnén.

Men i övrigt liknar inte ”Devils & Dust” någon av Springsteens tidigare skivor. Han utvecklas fortfarande som historieberättare, trots att novellernas grundteman – tro, hopp och världslig frälsning – inte förändrats sedan ”Greetings from Asbury Park” .

”Reno” handlar bland annat om ett möte mellan en torsk och en prostituerad. Priset? ”Two hundred dollars straight in, two–fifty up the ass”.

Och i avslutande ”Matamoros banks” sjunger Springsteen om en flykting som drunknar i Rio Grande. Ödet berättas baklänges.

Ordinär

Samtidigt kräver Springsteens ord alltid förlösande melodier. Utan dem blir han ofta lika ordinär som en Steve Earle på tomgång.

Den som vaskar efter guldkorn får med andra ord jobba osedvanligt noggrant och hårt. Men den tålmodige hittar exempelvis titelspåret, soulcountryn på ”Long time comin””, psalmen ”Jesus was an only son”, ”Matamoros banks” och ”Leah”.

Ojämn resa

Har du en spellista som sammanfattar Springsteens bästa inspelningar efter ”Tunnel of love” från 1987 i din iPod – en synnerligen ojämn resa – kan du placera ovan nämnda låtar nånstans mellan ”Back in your arms” och ”Across the border”.

Bruce Springsteen

Lyssna på Bruce Springsteens nya skiva

Markus Larsson