Lika bra på egen hand

MUSIK

KÖPENHAMN

Solokonserten är som bekant akustisk.

Men det märks knappt på intensiteten.

Bruce Springsteen spelar som om hela E Street Band flåsar honom i nacken.

låter som ett helt band Det märks inte att Bruce Springsteen har lämnat E Street Band hemma.
Foto: SCANPIX
låter som ett helt band Det märks inte att Bruce Springsteen har lämnat E Street Band hemma.

Showen är inte perfekt.

Jag kan inte försvara den rejält omarbetade versionen av "Reason to believe" - det låter som att King Kong har gått vilse i Tom Waits skrotupplag.

Jag förstår inte heller varför Bruce Springsteen envisas med att montera ner och arrangera om den episka kraften i "The promised land". Det är också svårt att hålla reda på ordmyllret i den långa novellen "The hitter".

Publiken är vild

Men, ändå och trots allt. Det är lättare att komma ihåg höjdpunkterna.

Som när Springsteen sätter sig ner vid pianot och sjunger om Spanish Johnny och Puerto Rican Jane i "Incident on 57th street". Som den oförglömliga "Tougher than the rest".

Som när han plockar fram rariteterna "Spirit in the night" och "Wild Billy"s circus story".

Till slut kan inte den danska publiken hålla sig. Många struntar i konsertens strikta restriktioner om att sitta fint och hålla käften. Under den cajungiftiga "Cadillac ranch" springer åskådarna ner vakterna som spärrar de främre stolsraderna från de bakre.

Marinerad i svett

Bruce Springsteen slutar dock där han börjar - vid pumporgeln. Han trampar i gång en storslagen cover på Suicides synthpunkmanifest "Dream baby dream".

En cover som, med tanke på textens tema och budskap, hade kunnat ligga på albumet "Born to run"" eller möjligtvis "Nebraska".

Springsteen sjunger den monotona balladen med slutna ögon.

Den blåa skjortan är marinerad i svett.

"Dream baby dream...come on, keep those dreams burning baby...forever..."

Bruce Springsteen

Konserten i Köpenhamn låt för låt

Läs också

Markus Larsson