50 bästa skivorna i år

1. Håkan Hellström

”Det är så jag säger det”

Eskapism.

Det är exakt vad det handlar om. Vad det alltid handlat om. Vad det ska handla om.

Eskapism betyder, ungefärligen, verklighetsflykt och betraktas i finkulturens värld som något mycket, mycket fult.

Man ska spegla sin verklighet.

Inte fly den.

Kanske är det just därför finkulturens människor aldrig riktigt lyckats förstå eller lärt sig uppskatta popmusik, för i denna alltjämt unga kulturyttring fungerar just eskapismen som själva drivmedlet.

Det är drömmen om något annat än den blekgrå vardagens tristess, fulhet och hopplöshet som fött all stor popmusik – och det är dess förmåga att lura lyssnaren att för några ögonblick tro att verkligheten ser annorlunda ut som hypnotiserat människor i generationer.

I Sverige finns ingen som tagit den känslan längre än Håkan Hellström.

På debuten ”Känn ingen sorg för mig, Göteborg” förvandlade han ett helt livs frustrationer och tillkortakommanden till ett rus som kändes som att det aldrig, aldrig skulle ta slut.

På den här delvis omstridda uppföljaren gjorde han det igen.

Bara ännu mer – och ännu bättre.

Det tycks ha undgått de flesta, men i botten av varje Hellström-sång – även de mest euforiska – finns strömmar av smärta och desperation.

Men han vänder de stämningarna till motsatsen, dödar dem med tron på nånting bättre och låter oss gång på gång följa med på en resa rakt in i en orgiastiskt vacker dröm där lyckan är evig, skönheten oändlig och sambans extas aldrig slutar att stegra.

Det är eskapism i sin allra ädlaste form.

Så kan man säga.

Man kan också göra det lite enklare för sig och konstatera att Håkan Hellström är en jävel på popmusik.

Oavsett vilket kändes det här alldeles självklart som årets album.

Per Bjurman

per.bjurman@aftonbladet.se

2. Missy Elliott

”Under construction”

Missy Elliott och producenten Timbaland har för första gången gått bakåt i tiden för att kunna skapa vansinniga och hyperaktiva beats som låter lika moderna som någonsin The Streets. Duon samplar James Brown, Public Enemy, Beastie Boys och hinner av bara farten med att förlösa ”Work it” – en av årets allra starkaste singlar.

3. Solomon Burke

”Don’t give up on me”

Med excellenta låtar av namn som Bob Dylan, Van Morrison, Brian Wilson och Elvis Costello skakar Solomon Burke nytt liv i den klassiska sydstatssoulen. Albumet är laddat av värdighet, och Big Sol sjunger, 66 år gammal, bättre än någonsin. Det är rent chockerande att höra honom krama saften ur ett mäktigt kärleksdrama som ”Sit this one out”.

4. Bounty Killer

”Ghetto dictionary… ”

Ordkriget mellan i princip alla dancehallartister på Jamaica dog i samma ögonblick som ”Ghetto dictionary” släpptes. Bounty Killers två fristående album, som kan ses som en sammanhållen och vibrerande enhet, krossade allt motstånd och högg huvudet av konkurrenterna. Ett ilsket och förödande vulkanutbrott.

5. Jaheim

”Still ghetto”

Med stora sångare som Teddy Pendergrass och Luther Vandross som förebilder har New Jerseysonen Jaheim lyckats återuppväcka sängkammarsoulen och förpacka den i ett modernt hiphopformat. Precis som debuten ”Ghetto love” är ”Still Ghetto” en alldeles självklar och briljant länk mellan 70-talets orkestrerade soul och en blaxploitationfilm som utspelar sig i New Jersey efter millennieskiftet.

6. Bright Eyes

”Lifted or The story is in the soil…”

Unge Conor Oberst må vara influerad av såväl 60-talets sötaste melodier som folkmusik och moderna lo fi-experiment. Hans musik känns ändå blixtsnabbt igen som Bright Eyes. Det här är en serie knivskarpt formulerade akustiska vulkanutbrott, med en ung tänkande människas samlade frustration som bränsle. Omtumlande, minst sagt.

7. The Streets

”Original pirate material”

”Around here we say birds, not bitches”. Mike Skinner, alias The Streets, behöver bara en mening för att förklara sin säregna blandning av hiphop och dansmusik. På bred dialekt berättar han mörka och frustrationsfyllda historier om gatan, dansgolvet och allt däremellan. Långt från hiphopens glittriga överdåd, långt från dansmusikens festyra. Bara ärligt, rått och väldigt långt från romantiskt.

8. Eminem

”The Eminem show”

Med ”The Eminem show” öppnade en av världens största artister upp sin egen dagbok på allvar. Alla som ville och vågade var välkomna att läsa och lyssna på Eminems uppgörelser med sin uppväxt, sitt kändisskap och Moby. Albumet är på sätt och vis en logisk uppföljare till Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” och Nirvanas ”Nevermind”.

9. Kent

”Vapen & ammunition”

Kents femte album är ännu ett mäktigt avtryck i tiden, med högre toppar än någonsin. Låtar som majestätiska ”Sundance kid” och blueshymnen ”Elite” bärs fram av melodier så starka att de omedelbart känns som klassiker. När Jocke Berg brinner som mest i ”Sverige” börjar man rentav tro att det här landet aldrig haft något bättre rockband.

10. Cee-Lo

”Cee-Lo Green and his perfect…”

Det är nåt visst med knäppgökar. Speciellt såna som ivrigt erkänner det. Cee-Lo Green, en gång medlem i Goodie Mob, är en sån. Hans solodebut är en märklig blandning av hiphop, soul och galenskap. Han blandar klassisk p-funk med rytmer från yttre rymden, sjunger själfyllt som en pingstpastor och rappar så smutsigt att man rodnar. Galet bra.

11. Raphael Saadiq

”Instant vintage”

Ett av få original inom modern r'n'b i en sensationellt sensuell och förförisk soupjäs som faktiskt lyckas förena nutid och dåtid.

12. Timbuktu

”W.D.M.D.”

Generellt tog svensk hiphop ett steg tillbaka, men i gengäld tog skåningen Timbuktu två framåt. Kreativt och själfullt.

13. Tweet

”Southern hummingbird”

Missy Elliotts skyddsling gjorde hip-soul av nästan lika formidabelt märke som mamma superstjärna herself.

14. The Libertines

”Up the bracket”

Bästa rock ’n’ roll-surrogatet i väntan på nästa The Strokes var ett brittiskt... ja, The Strokes. Som också var ett nytt Clash. På samma gång.

15. Fat Joe

”Loyality”

Om ”Sopranos” utspelades i South Bronx skulle Fat Joe spela rollen som Tony och soundtracket låta precis som elaka hip hop-burgaren ”Loyalty”.

16. The Hellacopters

”By the grace of God”

Årets svenska rock 'n' roll-platta placerade ett allt bredare och mer mångsidigt Hellacopters i den internationella förstadivisionen.

17. Hatebreed

”Perseverance”

Den tog fem år på sig – men visst var det värt väntan. Slayers rättmätiga arvtagare bjöd på en brutal korsbefruktning av hardcore och metal.

18. Red Hot Chili Peppers

”By the way”

Los Angeles mest inflytelserika rockband blötte upp sin damp-funk med eterisk Blur-pop och plötsligt kändes det helt OK att låta sig kalifornikeras.

19. Mando Diao

”Bring ‘em in”

20-åringar från Borlänge möblerade om Pretty Things 60-tal och gjorde det till sitt eget. Så eget att det fanns skäl för all den där kaxigheten.

20. Kathryn Williams

”Old low light”

Inte sedan Nick Drakes dagar har Storbritannien producerat skör vispop av den här kalibern. Det sa vi redan efter debuten och nu sa vi det igen.

21. Josh Rouse

”Under cold blue stars”

Om Lloyd Cole fortfarande var bra skulle han förmodligen låta som Rouse gör i de här filmiskt vackra popsångerna.

22. Badly Drawn Boy

”Have you fed the fish?”

En av den brittiska popscenens mest lovande röster äntligen hittat helt rätt. Intelligent pop med stort hjärta.

23. Wilco

”Yankee Hotel foxtrot”

Förvridna ljud och slarvigt strängade akustiska gitarrer. Jeff Tweedy sjunger om krossade hjärtan med en röst som nog aldrig varit mer uttrycksfull och sårbar.

25. Bad Religion

”The process of belief”

Med visionären Brett Gurewitz tillbaka i bandet blev de sex man starka veteranpunkarna riktigt angelägna igen. Moget och rivigt.