"Rhapsody är rena kollot"

Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen och herr Rhapsody själv, Robert Wells, 45, strosar ut till sin flygel och börjar utan omsvep att lira.

Vi befinner oss i Dalhalla, det 60 meter djupa kalkbrottet som blivit utomhusscen utanför Rättvik i Dalarna. Här trivs Wells. Totalt har han gjort 46 föreställningar på Dalhalla sedan 1998. Kvällens föreställning är utsåld som alltid.

Det är fyra timmar kvar tills ridån går upp och vi förväntar oss åtminstone lite nervositet och panik. Men icke. Alla är kolugna. Ja, alla utom en: musikalstjärnan Gunilla Backman.

– I morse ville jag hellre gå på bio än att åka hit. Jag har inte varit med tidigare i år, utan byter av Sofia Källgren för första gången i kväll. Så det är nervöst.

Därför repar man i dag de delar av showen som Backman är med i. Hon bär långklänning, som kontrast till musikalartisten Hanna Lindblads mysdress och sångerskan Sarah Dawn Finers foträta sandaler.

Scenarbetare klampar över scenen samtidigt som låt på låt körs igenom. Det skrattas, kramas och skojas.

– Det är en härlig energi här. Vi är ett så sammansvetsat gäng, säger bildteknikern Robert Witt.

Sångerskan och dansaren Caroline Jönsson fyller i:

– Och att Robert är så proffsig och bjuder på sig själv ger naturligtvis bra stämning.

Men enbart Robert Wells gör inget Rhapsody. Det krävs många mannar, runt 75 stycken faktiskt, för att få det här piratskeppet att gå runt.

– Det häftiga är att vi är helt självförsörjande. Det enda vi behöver utifrån är publik och råvaror till mat. I princip skulle vi kunna åka ut i Gobiöknen och sätta upp allt nu, men vi skulle inte ha någon som kollade och inget att äta, förklarar produktionsledaren PJ Jägerhult.

Efter en timme äntras scenen av dagens gästartister, redo att repa: Svenne Hedlund, sångare i sextio­talsbandet Hep Stars tillika ena halvan av paret och duon Svenne & Lotta.

– Kolla, vi har ju samma frisyrer, skojar Wells.

Med sig har Svenne gitarristen James Burton – en levande legend som spelat med alla de stora, inklusive Elvis Presley.

– Det här är så jävla stort alltså, säger PJ Jägerhult och får medhåll av Robert Wells.

Mr Burton själv glider mest runt och myser.

– Vilken imponerande scen! Jag trodde att jag kommit till Grand Canyon, ha ha ha. Jag spelar med Svenne Hedström och ett band i Sverige just nu. Men i kväll tog vi semester och åkte hit för att lira lite.

Semester? Tja, helt missvisande är det inte. För trots att det handlar om hårt arbete finns en viss känsla av att vara på läger. Många har hela familjen med sig, så barn och tonåringar hänger överallt backstage.

– Vi är som ett stort kollo! Förut, när fler hade riktigt små barn hade vi till och med en barnklubb, kallad ”Future of Rhapsody”, säger Robert Wells.

Hans egen familj, sambon Maria Ström, 47, samt sönerna Oscar, 11, och Theodor, 9, är naturligtvis med. De är uppvuxna med turnélivet och Oscar har redan bestämt sig för att bli dansare som stor.

En annan som börjat i tid är Miranda Sundström-Freese, 4, dotter till violinisten Gisele Freese. Miranda ligger helt oberörd mitt i själva stråkorkestern när den repar.

– Det är kul att höra musiken. Jag vill inte bara sitta still, förklarar hon bestämt.

Dags för mat! Robert Wells lägger upp en tallrik lax och slår sig ner vid ett av långborden tillsammans med ett gäng tekniker.Han är på ett strålande humör. Tröttnar han aldrig på Rhapsody in Rock?

– Nej, nej. Det är ju bara ett namn på mitt sätt att musicera. Och ett sätt att stå upp mot mina extremt motarbetande lärare på musikhögskolan. Där ansågs klassiskt vara det enda sättet att spela på, men jag älskar ju boogie-woogie.

Än i dag är hans musik inte helt rumsren i de finare salongerna, avslöjar Lena Müller som spelar cello i orkestern.

– Men jag bryr mig inte, det är ju så himla kul. Jag har till och med ett litet altare i logen med en bild på Robert där jag tänder rökelse före varje show.

Hon skrattar. Det är en plojgrej, men också ett sätt att ladda upp. För nu börjar det närma sig.

De fyra sång- och danstjejerna, kallade Rhapsody dolls, sminkar sig själva samtidigt som de sjunger upp i sin loge.

Från Hanna Lindblads loge hörs skrik, hon har ont i en vrist och får hjälp att strecha ut den.

I Sarah Dawn Finers krypin är det trångt. Sångaren Pablo Cepeda leker med sin laptop samtidigt som stylisten Martina Bengtsson lockar Sarahs hår.

– Vi har roligt tillsammans och det är kul att få visa en bredd, säger Pablo Cepeda.

Sarah Dawn Finer håller med:

– Ja, och det är skillnad på det här och en regelrätt turné. Här får jag dansa och showa lite och så testar vi mycket mer idéer och får utlopp för kreativiteten.

Nu börjar publiken fylla upp de drygt 4 000 sittplatserna. På rad tre sitter Deb Gruner och Kathy Hall som har rest ända från USA för att se Rhapsody.

– Ja, våra svenska vänner har visat en DVD och vi har flera av Robert Wells skivor. Det är verkligen jättespännande att äntligen vara här.

Vi går tillbaka backstage. Stark hårspraysdoft sticker i näsan, flip-flopar är bytta mot svinhöga klackar och ögonen är svärtade till max. Turnéledare Frippe Eliasson är mannen med koll.

– Nio minuter kvar, dags att gå in på scen mina kära stråkare!

Robert kommer ut ur sin loge, klädd som sjörövarkapten.

– Men du måste ju dra upp peruken så här så att hårbandet syns, säger sambon Maria Ström och fixar.

Samtidigt som publiken får se en inledande filmsnutt samlas artisterna i utrymmet precis innanför scenen och börjar skrika, hoppa och hetsa varandra.

Hjälp! Vad sjutton är detta?

Det är bara att vänja sig. För att hålla lågan uppe innan artisterna går ut på scen både sjungs och dansas det backstage – bland såväl artister som scenarbetare.

– Tio sekunder... och kör! hörs Frippe Eliasson.

Framför oss ligger nu dryga tre timmar fyllda av sång, dans, musik – och bar hud. Det här är inte rätta stället att vara pryd på. Klädombytena görs under ställningen som orkestern sitter på. Här ser det ut som rena rama tonårsrummet. Kläder, smink och petflaskor med vatten ligger i en enda röra. Röken från rökmaskinen brer ut sig likt en dimma. Folk springer, folk skämtar och folk diggar.

Gunilla Backman har problem, hon hör inte sig själv i öronsnäckan. När hon drar upp klänningen där bak för att fixa med antennen som knäpps fast där kommer Hanna Lindblad förbi och grabbar tag i hennes rumpa.

– Nice ass, säger hon och skrattar.

Tiden går fort. Plötsligt är det paus under vilken det serveras kaffe, frukt och mackor. Pablo Cepeda har laddat med en proteindrink, men kan inte motstå en vit fralla.

– Alltså, jag borde inte äta kolhydrater efter klockan sex på kvällen. Men det finns ju inget annat, säger han och suckar.

I andra akten kulminerar stämningen när Svenne Hedlund och James Burton drar igång. Snart står halva ensemblen ute på scen och spontanshejkar till ”Hello Mary Lou”.

Publiken står upp i stolarna och jublar.

– Åh, publiken är helt underbar. De ger så mycket energi. Jag blev tårögd därute, säger Caroline Jönsson som dansar och sjunger.

Så är det plötsligt över. Blombuketter, ryggdunk och kramar.

– BRAVO! Snyggt! Fan, vad bra!

– Ännu en dag på jobbet, säger Hanna Lindström och skrattar innan hon går tillbaka till logen.

Klockan är runt tolv, men kvällen är långtifrån över. Nu väntar en rejäl efterfest på hotell Lerdalshöjden.

Och det är ingen halvmesyr till fest.

På den lilla scenen lirar delar av bandet rockklassiker spontant. Robert Wells går också upp, liksom hans sambo. På dansgolvet shejkar proffsdansare och överförfriskade Rättviksbor sida vid sida.

Inte förrän klockan tre drar sig Robert Wells tillbaka. Ett gäng tappra musiker och scenarbetare styr istället upp en efterfest efter efterfesten.

Men varje kväll är inte glamour på kollot Rhapsody. I morgon ska hela scenen rivas direkt efter ridån gått ner. Det brukar vara klart runt fem på morgonen och då är det bara att hoppa in i sovbussen för att vakna upp i Karlskoga. Och bygga upp allt igen...