Hello Saferide var min räddning

Annika Norlin om sina olika popjag

1 av 5 | Foto: Sanna Sjöswärd
MUSIK

En säreget jämtländsk skiva skulle äntligen ge henne lite andrum.

Men Säkert! förvandlade i stället dåvarande indiehoppet Annika Norlin till Sveriges nya popälskling.

– Jag fick panik. Nya Hello Saferide-skivan blev min räddning, säger sångerskan till Nöjesbladet.

Många artister skulle jubla över en liknande succé.

Njuta av uppmärksamheten. Vältra sig i vartenda korn av beröm.

Men det räcker med att besöka Hello Saferides releasefest för att förstå att Annika Norlin, 30, oftast tänker precis tvärtom.

Här på Stacken i Stockholm har sångerskan samlat journalister, vänner, artister och bandkompisar för att fira sin nya skiva ”More modern short stories from Hello Saferide”.

Får lätt dåligt samvete

Själv smyger Annika omkring i lokalen. Lyssnar och applåderar.

Det är nämligen inte hon som spelar Hello Saferide-låtar på scenen på sin egen kväll. I stället avlöser en rad mindre välkända musiker varandra för att göra sina Norlin-tolkningar.

Först mot slutet av festen kliver värdinnan själv upp på scenen för ett kort set tillsammans med bland andra nye producentvännen Andreas Mattsson.

Inte ens mitt försök att en halvtimme senare hylla att hon på kort tid släppt två helt överväldigande album lyckas särskilt väl.

Efter ett artigt tack passar hon äran vidare.

– Nya skivan är mycket Andreas förtjänst.

Några veckor senare sitter Annika Norlin i hotell Rivals hotellobby och utvecklar sitt resonemang.

– Mina skivor är verkligen ett 50/50-arbete. Jag har bara mycket begränsade gitarrkunskaper och kan inte tänka in en hel ljudbild, bara en känsla. Då kan det kännas fjantigt när jag får mycket kredd för hur en låt är uppbyggd. Andra kanske inte bryr sig men för mig är det nyttigt att få säga det. Det känns som jag är skyldig dem det. Jag har så lätt att få dåligt samvete.

”Det blev lite för stort”

Precis det samvetet har just drabbat henne. Orsaken är videon till förstasingeln ”Anna” där sångerskan mitt i låten spelar en gitarrmelodi.

På sin hemsida poängterar Annika att det verkligen inte är hon som spelar gitarrslingan. Egentligen.

– Jag står där i videon och sen är det Andreas som spelar. Då kunde jag ligga hemma och tänka ”men gud, tänk om någon tror att jag har blivit så där bra på att spela gitarr. Och någon annan kanske hör direkt att det där är en tydlig Popsicle-gitarr”. Sånt kan jag oroa mig för.

Annika ursäktar sig och säger att det nog låter jättemärkligt.

Andra skulle kalla det ödmjukt, men då skruvar sångerskan förläget på sig i hotellsoffan.

Med allt det i bakhuvudet blir det också lättare att förstå varför Annika lät Säkert! gå i ide. Det var förvisso planen från början, men succén med det svenska projektet cementerade beslutet.

– Jag fick ju panik eftersom jag hade tänkt att slappna av under Säkert!-året. För mig blev det lite för stort. Jag fattar att det kan låta konstigt men vissa grejer blir bättre på en mindre nivå. Jag kände i slutet när vi spelade på Hawaii-scenen på Hultsfred att ”fan vad det här är kul, men det här ska inte spelas så här stort”. Det förlorar charmen, säger hon.

Den anspråkslösa jämtländska skivan hade blivit ett monster.

Det grinade så illa att Annika blev livrädd.

– Att det blev en hipp skiva är något som jag fortfarande inte har tagit till mig. Folk sms:ar och skriver att de står på Spybar och dansar till ”Sanningsdan”. Vad fan ... det blir så konstigt i mitt huvud. Det blev något som

inte var meningen. Eller när jag fick en guldskiva så blev jag svinglad, men jag tänkte också att det här är ingen skiva som skulle sålt guld.

”Man blir lite konstigt”

Men var du aldrig rädd att släppa det du byggt upp med Säkert?

– Nej, Hello Saferide kändes snarare som en räddning. Det var väldigt skönt att bryta sig loss, det skulle ha blivit så fel om vi hade drivit Säkert! längre.

Vad är största skillnaden med att vara Annika Norlin i dag jämfört med för två år sedan?

– Det är nog bilden man får av sig själv. Om man får mycket uppmärksamhet så är det något man verkligen får arbeta med. Det

kanske är därför det är viktigt för mig – som du sa så stiligt att jag var ödmjuk – att ha fötterna kvar på jorden. Att inte ta sig själv på så otroligt stort allvar. Oftast gör man det. Man blir lite konstig.

Dit har Annika Norlin väldigt långt.

FAKTA

Norlin om...

... att låta Popsicle-legendaren Andreas Mattsson producera skivan:

– Jag hade ingen aning om vem som skulle producera skivan så jag frågade alla jag träffade om vem de tyckte. Många svarade Andreas Mattsson och det kändes bra i min mage också. Det finns mycket otrevligt folk i den här branschen så för mig var det viktigt att jobba med någon som jag tyckte var genuint trevlig. Vi har bara haft världens bästa vår och suttit och nördat oss i hans lilla studio.

... missförstådda texter:

– Jag kan ha en tanke med en låt och så blir det något helt annat. Som låten ”Anna” på nya skivan som ska vara en historia om ett brustet förhållande. Då har en massa folk mejlat och sagt att ”vad bra att det äntligen finns en låt om abort” och ”jag har själv haft ett missfall”. I början tyckte jag det var konstigt att folk kunde missförstå texterna, men nu har jag börjat slappna av och tycka att det är gött. Jag måste kanske fatta att alla kanske inte tänker exakt i varje textrad utan mer i det stora hela.

... att skriva en reklamlåt:

– Jag har personligen varit ganska negativt inställd till att ha mina låtar i reklam. Jag har känt så mycket för mina låtar. Men sen var det en låt som jag skrev bara på kul och som Volvo ville ha till sina miljövänliga bilar. Det har förändrat min ekonomiska situation så pass mycket att jag inte behöver jobba något mer med något annat i år i alla fall. Det är så bisarrt att man kan slita ändan av sig i fyra år och så är det någon som vill använda en låt i 20 sekunder. Då behöver man plötsligt inte dubbeljobba längre.

... att hantera sin hjärnstress:

– Det handlar mycket om att ta det lugnare. Sedan har jag en massa fjantiga småsaker, som att jag till exempel har internetförbud hemma. Nu tar jag inte ens med mig datorn hem. Det låter töntigt men på nåt sätt så tror jag att jag träffar för många och får för mycket information hela dagarna. Då måste hjärnan slappna av. Min dröm är att jag ska komma tillbaka till den där slappargrejen som var mitt liv förut. När man kollade tv varje kväll. Nu är jag ofta för rastlös för att kolla på tv.

Det här är jag

Namn: Annika Norlin.

Ålder: 30 år.

Bor: Stockholm och Umeå.

Familj: Kille, mamma, pappa och syster.

Yrke: Artist och journalist.

Inkomst: 279 923 kronor (tax 07).

Aktuell: Med nya Hello Saferide-skivan ”More modern short stories from Hello Saferide” och den pågående Sverigeturnén. I vår ger hon sig ut på en ny.

Vilket är ditt livs sämsta beslut?

– Att inte ställa mig i bostadskö i Stockholm samma dag som jag föddes.

När grät du senast?

– I går, när jag såg ”Låt den rätte komma in” på bio. Det är nåt med ljuden, att de är så högt mixade. En andhämtning gör ont in i magen.

Vem var du i grundskolan?

– En tönt. Nu är jag en nörd. Det finns en viss skillnad.

Största förlust i livet?

– Jag förlorade min tro på att alla innerst inne är goda någon gång de senaste åren.

Med vem firar du framgång?

– Med mina kompisar, mina grannar, min familj, mitt skivbolag och min karl. Jag försöker fira lika mycket som jag oroar mig, så det blir mycket firande.

Vad är det dyraste du har gett bort?

– En resa till Island. Det här var innan börsdroppet, så det blev jävligt dyrt.

Vad ger dig ångest?

– Att läsa mina gamla dagböcker, jag har ingen distans överhuvudtaget.

Ditt livs största kärlek?

– Vardagshumor.

Största musikupplevelsen?

– Det känns fortfarande som att det händer varje dag. I går var det när jag lyssnade på en dam som kallar sig Hajen och hennes låt ”Svensken”.

Vad gör du när du är ensam?

– Går runt och tittar på folk, lyssnar på vad de säger och hittar på saker om deras liv.

Här kan du se Hello Saferide i höst: 5 November, Debaser Medis, Stockholm l 7 November, Storan, Göteborg l 8 November, KB, Malmö