”Öldränkt, blästrad - och glad som fan”

Metallica i Globen – minut-för-minut

Metallica sprängde Globen i bitar under första Sverigekonserten. Hoppas de hinner pussla ihop en ny golfboll snabbt, för redan i morgon smäller det igen...
Foto: Magnus Wennman
Metallica sprängde Globen i bitar under första Sverigekonserten. Hoppas de hinner pussla ihop en ny golfboll snabbt, för redan i morgon smäller det igen...
MUSIK

Hårdrockens four horsemen intog Sveriges största golfboll, blåste Stockholm i luften med en miljon decibel högoktanika metalriff och erövrade Sverige med den fetaste showen i mannaminne.

Missade du Metallicas hårdrocksinjektion i Globen?

Nöjesbladets Henrik Ståhl följde konserten – minut för minut. Läs hans rapport här.

Henrik Ståhl har headbangat till Metallica sedan fyra års ålder – och hårdrockens four horsemen präglade hela tonåren, när det häftigaste som fanns var att dunka skalle till dubbelkaggarna i ”One” under matrasterna. ”Jodå, jag har några hjärnceller kvar”, låter han hälsa.
Foto: Magnus Wennman
Henrik Ståhl har headbangat till Metallica sedan fyra års ålder – och hårdrockens four horsemen präglade hela tonåren, när det häftigaste som fanns var att dunka skalle till dubbelkaggarna i ”One” under matrasterna. ”Jodå, jag har några hjärnceller kvar”, låter han hälsa.

23.26: Hetfield skriker ”Stockholm you're fucking great!”, Hammett säger ungefär samma sak, Trujillo grymtar i micken och publiken apar efter. Själv trodde jag att Ulrich skulle läsa upp en milslång dikt eller fördöma Pirate Bay, men han nöjer sig med att utbringa skål och lova att Metallica kommer att spela in-doors i Stockholm oftare än var tionde år.

Nu ber vi till hårdrocksguden att de håller det löftet.

23.25: Hårdrockscirkusen är över för den här gången. Hammett går runt och häller öl på sina fans, Hetfield och Trujillo kastar ut plektrum och Ulrich trumstockar till publiken.

Själv är jag öldränkt, blästrad – och glad som fan.

Metallica – we love you!

23.21: ”Metallica loves Stockhooooolm!” skriker Hetfield när den sista tonen dött ut. Kärleken är minst sagt besvarad – Stockholm älskar er, Metallica!

23.18: Oh yeah, nu faller Globen snart i bitar! Dags för sista reffen inom kort.

23.17: ”We are scanning the scene in Stockholm tonight”, sjöng förresten Hetfield i inledningsstrofen. Höhö. Hårdrockshumor när den är som allra bäst. Eller? Ingen tid för cynism nu. Jag ler muntert och älskar varenda sekund.

23.15: Globen är fullt upplyst och från taket faller stora svarta ballonger. Vet inte riktigt vad de ska gestalta. Bomber? Skitsamma. Det är rätt coolt att se publiken slå omkring de där ballongerna, som far och flyger runt hela lokalen.

23.13: ”Stockholm förtjänar en till”, säger Hetfield. Men bara på ett villkor: om vi sjunger högre än vi någonsin gjort förut. Sure, det kan jag väl gå med på. Och ytterligare 16 000 galna metalifans här i kväll, uppenbarligen. ”Tre ord är det enda ni behöver”, meddelar James – och kickar i gång ”Seek and destroy”, den gamla schlagerdängan från ”Kill 'em all”.

23.12: Nu säger James Hetfield tack och god natt. Men nä, det är nog bara på skoj. För inte kan det väl vara slut redan?

23.07: Drygt 16.000 på plats här i kväll dör av lycka när ”Jump in the fire” från ”Kill 'em all” sparkas i gång. Fett.

23.02: Kvällens första extranummer – Diamond Heads ”Helpless”. Högoktanig tvåtaktsdänga som ger ytterst lite andrum. Man sätter nästan i halsen när Hammett börjar drilla över banden i ett hetsigt psychosolo. Grymt.

22.59: Typ 30 000 nävar (om man utgår från att varje besökare har minst två händer) är i luften, formade som knytnävar alternativt djävulshorn, när kvartetten bränner av de avslutande ackorden i ”Enter sandman”. Publiken är helt uppe i limningen. Fortsätter de i samma takt kommer snart hela Stockholm att ödeläggas av detta smällfeta hårdrocksbombardemang.

22.55: De där vattendropparna visade sig vara en helt annan drickbar vätska – öl. Och de kom inte genom ett hål i taket, utan från en okänd idiots ölglas högre upp på läktaren. Fick precis en hel kaskad över mig. Jag försökte tala om för karln i fråga att jag inte dricker i tjänst, men jag blev överröstad av den där Hetfield. Snällt av honom att dela med sig, kan man tycka, men jag känner mig inte särskilt benägen att börja nynna ”Om du har ett äpple vill du dela det med mig?”.

Mina tankar rör sig snarare i banor som ”Seek and destroy”...

22.53: Och herrejistanes, nu får jag snart en hjärtinfarkt: ”Enter sandman”! Snart lyfter taket, för att slita ytterligare på en redan galet sliten klyscha.

22.52: Nu kommer tårarna. Eller nähä, det var tydligen vattendroppar från taket. Globen läcker!

22.50: Sanna Nielsen – släng dig i väggen. Här snackar vi schlagerballad alltså. Svenska språket är alldeles för futtigt för att använda som verktyg i en beskrivning av hur fantastiskt det här är. Jaja, uttjatad och sönderspelad hit och dit. Men här och nu är den här låten och de fyra gossarna på scen det enda som existerar.

22.47: ...det blev den sistnämnda. Nu kan vi se fram emot sex minuters konstant gåshud. Fotfolket har hittat sina tändare. Fem ensamma spotlights riktar in sig på Hetfield. Och nu sjunger han. Jag börjar snart gråta, så om rapporten slutar här beror det på att min dator sackat ihop på grund av fuktskador.

22.46: Ännu mer onani signerad Kirk ”Duddeliduu” Hammett. När han har kuckilurat klart hoppas vi på fireworks i form av ”Enter sandman”. Eller en schlagerballad i form av ”Nothing else matters”.

22.40: Ja, och där dog den mycket kortvariga lyckan. När ska Metallica inse att ”Fight fire with fire” är den osexigaste skitlåt de någonsin skrivit? Som en spottloska i nyllet snarare än en välriktad hästspark. ”Are you alive?”, gastar Hetfield från sen. Nej, jag hoppade precis från läktaren och ligger som en blöt fläck i cementen. Återuppliva mig när den här plågan är över.

22.33: Nu jävlar snackar vi metal-anthem på riktigt här – ”Master of puppets”! Publiken är i extas. Överröstar nästan Hetfield när det är dags att skandera ”Master, master, where's that dream that I've been after?”. Mäktigt. Riktigt mäktigt. Övrigt orerande är helt överflödigt.

22.25: ...och där övergick Kirks diddiliduddlande i briljanta ”The day that never comes” från ”Death magnetic”. Det här är förmodligen det närmaste Metallica kan komma allsång och eufori med nytt material.

22.23: Nu står Kirk Hammett på scen och runkar av sin gitarr. Får man skriva så? Okej, vi korrigerar: idkar älskog med sin gitarr. Smeker den. Gitarronanerar, helt jävla enkelt. ”Kirk's doodle”, som det kallas.

22.16: Mycket nytt nu... Dock ett bättre låtval än ”Cyanide” den här gången – ”All nightmare long” tuggar som en trasig kopiator. Det är inte sexigt – men det är rakt, enkelt och skitigt metalliskt som en rostig skruvmejsel. Tänk er att ”The Ram” går till sängs med ”Iron-Man”, sju påsar grillchips från OLW, en dunk råolja och fem kilo dynamit så har ni ”All nightmare long”.

22.11: Dags att ta en paus från Metallicas låtkatalog nu, tydligen. Bob Segers ”Turn the page”, som Metallica gjorde en cover på till albumet ”Garage inc”, står på tur. ”Kan måhända vara en hälsning till svenske videoregissören Jonas Åkerlund”, tror Mattias Kling.

22.07: Den här sitter som en smäck. Nu har Metallica börjat kicka ass ordentligt här i Globen, finally.

22.04: ”Sad but true” – äntligen! Kvällens tveklöst festaste hästspark i nyllet. Det HÄR är Metallica i sitt rätta element.

21.56: Ännu mer nytt: ”Cyanide”. Jag och Klingen brister ut i ett unisont ”neeej, but why?!” Inte helt klockrent låtval kan man tycka, men publiken verkar gilla det. Och det är väl huvudsaken.

21.50: Lite mer nytt, den här gången i form av ”Broken, beat and scarred”. En av de saftigaste, fylligaste hästsparkarna från ”Death magnetic”.

Grabbarna vandrar omkring lite på scen under låten. Byter hörn typ och visar upp sig för alla på golvet. Rob Trujillo är tveklöst roligast att titta på. Fysiskt ser han ut att komma direkt från stenåldern, upptinad ur ett isblock typ. Musikaliskt är han inte av denna värld. Handen flyger över greppbrädan, fingrarna hamrar motoriskt på strängarna som knappt hinner med. Och headbangar samtidigt för glatta livet, som om hela världens existens hängde på att hans hår svingas upp och ner i takt till metalinjektionen vi bjuds på i kväll.

Han är outstanding, den där Rob.

21.44: Upptäckte precis att maestro Hetfield har någon form av mohikan/tuppkam. Han ser lite ut som en skäggig Sid Vicious. Fast aningen mer välvårdad, kanske. Mohikanen klär honom dock inte, och det känns minst sagt skumt att tänka ”punk” i samma andetag som ”One”.

21.40: Scenen förvandlas till ett krigsdrabbat Vietnam. Eller Tjetjenien. Eller valfritt krig på bortre sidan 90-talsstrecket. Det är dags för kvällens första riktiga hårdrocksallsång i form av ”One.” Nu är publiken rejält taggad! Fotfolket har höjt sina knutna nävar mot taket och tycks försvinna in i Hetfields plågade sång, Hammetts vemodiga melodier, Ulrichs distinkta komp, Trujillos bastanta basgångar. Det här är Metallica i sitt esse. Gåshuden lär stå sig fem-sex minuter till...

21.39: Guran Hammett valt för kvällen är så klart ESP:n med Dracula-motiv, informerar Kling (som har skarpare hökögon än undertecknad, som glömde glasögonen hemma...).

21.35: Kvällens första joker: ”No remorse”. Otippat värre! De värsta Metallica-fansen, de som kanske till och med minns när debutalbumet ”Kill 'em all” landade i skivhyllorna, studsar som duracellkaniner nere på golvet.

21.34: För alla gitarrnördar: Hetfield spelar på sin VITA Explorer. Det ser ut som att Hammett kör Ibanez Universe, men jag kan missta mig. Återkommer på den punkten inom kort.

21.32: Boysen skulle dock tjäna på att sänka den där dansken bakom trummorna i ljudmixen. Visst, det är sjukt härligt att få en ljudspark fet som en häst i bröstet varje gång en baskaggeblast avfyras, men det skulle ju sitta desto finare om de kom i takt. Ulrich har galet svårt att lira tajt och konsekvent.

21.30: ”Now I remember Stockholm – it is you who are so damn loud!” skriker sångaren James Hetfield och presenterar nästa låt: ”Harvester of sorrow” från den briljanta (trots avsaknaden av diverse basfrekvenser) plattan ”...and justice for all”. Till publikens stora förtjusning. Nu börjar de vakna, därnere på golvet. Här uppe på läktarna har folk rest sig upp och skanderar ”Harvester of sorrow, language of the mad” i refrängen.

21.25: Gitarristen Kirk Hammett var gitarronanisten Joe Satrianis elev en gång i tiden. Det märks. De båda idkar hellre älskog med gitarren än spelar på den, oftast.

21.21: Öppningslåten var lite lite svajig på sina ställen. Dags nu så för ”End of the line”, också den från senaste skivan. Feta låtar att öppna en konsert med. Fotfolket verkar vara lite sega i starten i kväll. Först nu börjar nävarna som skär genom luften som hammare synas runt scenen. Kanske kommer de i gång lite mer när de gamla klassikerna kickar i gång.

21.17: Jag kan inte skilja mina egna hjärtslag från Ulrichs baskagge. Så fett är det. Vi blir fullkomligt överkörda av en ångvält signerad Metallica, manglade och mosade och pulvriserade. Och vi älskar't!

21.15: Ett öronbedövande jubel tar över hela arenan när ”That was just your life”-introt kickar i gång med en ljusshow som doftar schlager från 80-talet. Och där springer de in på scenen! Nu kör vi!

21.12: Nu sparkas kvällens hårdrockscirkus i gång med ”Ecstacy of gold”. Arenan är nedsläckt. Folket klappar händerna i takt. Fotfolket höjer mobilerna i skyn. Har ni glömt tändarna hemma? Nja, de gör sig nog redo att ta bilder på the four horsemen när de väl rider in på scenen.

21.09: På uppmaning av herr Kling kan jag informera er om att Saxons ”Heavy metal thunder” spelas nu på full PA-volym. Som uppvärmning? Ja, kanske. Själv blir jag mest otålig – kom ut nu gubbar och spela lite högkvalitativ hårdrock i stället!

21.05: Golvytan runtom scenen är i det närmaste belamrat av förväntansfulla fans. Teknikerna är uppe och stämmer instrumenten. Snart är det dags. Spänningen i luften går nästan att ta på.

20.57: Fick precis förstärkning här på ”pressläktaren” av ingen mindre än självaste Mattias Kling. Han är skapligt laddad. Vi är båda överens om att kvällens värsta mardröm vore om de slänger in en joker från ”Reload”. Då är vi doomed...

20.56: ”Metallica is my life!”, skriker Nove som sitter här intill på trappan. Jag gissar att ungefär 99 procent av alla som är här instämmer.

20.33: Grym avslutning där må jag säga. Nu kliver Machine Head av scenen. Om drygt 25 minuter tar de fyra giganterna James, Rob, Kirk och Lars några bestämda kliv ut på scenen och fyrar av sitt metalfyrverkeri. Stämningen är på topp här i Globen. Fotfolket knuffas med vassa armbågar för att ta sig fram till scenkanten och uppifrån läktaren börjar man stressa iväg för att köpa öl och uträtta sina behov innan det är dags.

Det är en bit kvar tills hela arenan är fylld, men när det väl är dags lär det vara ungefär lika gott om utrymme här som i en sardinask.

Scenen står för övrigt mitt på golvet, för er som inte visste det. Det är en ganska osexig scen – rektangulär och... ja, rektangulär. Trumpodiet står i mitten och runtom står högtalarlådorna staplade. Själv hade man hoppats på en Explorer-formad scen, som i live-dvd:n ”Cunning stunts”. Eller Explorer säger jag. Det var väl snarare en misslyckad stjärna.

Nåväl. Det häftiga med att ha scenen i mitten av golvet är att fotfolket inte hamnar lika långt bak. Alla får en känsla av att stå nära scenen. Schysst koncept. Bra val av Metallicaboysen att återuppliva den scenlösningen.

20.23: Och där kom ”Davidian”! Dubbelkaggesmatter och feta aggroriff. Nu börjar det likna nåt!

20.20: ...och då börjar de naturligtvis ösa på för glatta livet i sticket till en låt jag faktiskt inte riktigt kan sätta fingret på. Gissar att den är från plattan ”Through the ashes of empires”, som är den skiva med den headbangande kvartetten jag lyssnat allra minst på.

Skön reffe också. Bra drag. Dånar i öronen och bultar i bröstet. Kan tänka mig att skinkorna kommer vibrera i något högre tempo när Metallica dundrar i gång ”Master of puppets” eller ”Enter sandman”, men det här är skönt tunggung likväl.

20.17: Nyköpings-Niklas är inte helt imponerad av Machine Head. ”Jag kände inte ens igen dem”, är hans betyg. Jag är faktiskt benägen att hålla med. De har liksom gått ner sig lite sedan storhetstiden på 90-talet. Kom igen, kör ”Davidian” så kan vi börja snacka!

20.00: På plats på ”pressläktaren” i Globen (blev tydligen något strul med det där så pressläktaren är en smula improviserad – gnäller inte över det dock, har en fin nyköpingsk bordsgranne vid namn Niklas, som redan sett Metallica 17 gånger enligt egen utsago).

The Sword – ni vet, fantasy-metallarna som basunerade ut sitt namn världen över när de medverkade i ”Guitar hero II” med låten ”Freya” – har värmt upp publiken en smula. Nu är det Kalifornien-kvartetten Machine Head som tagit över dirigentpinnen och kickar i gång publiken med dånande, ursinnig hårdrock.

Och sångaren Robb Flynn försöker, som vanligt, slå världsrekord i att leverera svordomar i mellansnacken. Han ligger rätt bra till på den fronten än så länge...