We love you, yeah yeah

Håkan Steen om varför Beatles remastrade skivor är guld värda för en ny generation

MUSIK

Det är lika lätt att ta The Beatles för givna som att kvävas av kulten omkring dem.

Därför är det inte minst paketeringen som imponerar när gruppens samtliga album äntligen kommer i remastrade nyutgåvor.

Skivorna lyfter fram det som verkligen är viktigt – musiken.

Här skulle jag kunna ha skrivit att The Beatles är överskattade och inte längre relevanta, att det är dags att sluta att slentrianmässigt kalla dem världens genom tiderna bästa popband, att de var för duktiga för sitt eget bästa, att det var för lite känsla och för mycket hjärna och att deras stora inflytande och den allmänna högaktningen är kvävande för popmusikens utveckling. Inte minst i England, där alla nya populära popband har sett ut som Beatles ända sedan Oasis slog igenom 1994.

Att hävda att Beatles faktiskt inte var så himla märkvärdiga är den enklaste provokation man kan tänka sig. Och den blir allt mer populär.

Den är dessutom högst förståelig. Allt omhuldande, allt adlande, allt nörderi, alla ”Beatles-timmen”-timmar i radio, alla Mojo-omslag, alla böcker, alla analyser, allt Noel Gallagher-tjat, all ikonisering och romantisering kring John Lennon, alla snustorra Beatles-coverband, alla vaxdockor, utställningar och pastischer och inte minst alla jävla musiklärares och tv-dokumetärers ältande om hur viktig ”Sgt Pepper” var kan lätt trigga igång den sortens känslor.

Men det räcker att lyssna igenom de 14 remastrade Beatles-album som släpps på onsdag för att kunna konstatera hur fel det där är.

För Beatles var ett vansinnigt bra, häpnadsväckande innovativt popband. Jag vill rentav hävda att det är en objektiv sanning.

Det går inte att säga att något av de här albumen hade slagit undan benen på oss om det hade släppts i dag, eftersom samtliga på ett så påtagligt sätt har varit med och format vår idé om popmusik, och det går förstås inte att lyssna med något slags nyktra öron på så klassiska klassiker som ”She loves you”, ”Yesterday”, ”A day in the life”, ”While my guitar gently weeps” eller egentligen på någon Beatles-låt över huvud taget.

Men när man väl gör det, sätter sig ner och lyssnar på skivorna rakt igenom, är det omöjligt att inte slås av hur briljanta de i långa stycken är, och hur

mycket vid sidan av tiden de fortfarande är.

Inte minst för att man så sällan gör det. Lyssnar, alltså.

Beatles är så lätta att ta för givna, man vet att deras musik alltid kommer att finnas där och ägnar i stället sin tid åt annat. Men när man hör en ”Fool on the hill” eller ”In my life” stannar världen åter upp en stund. Det händer varje gång.

På så vis är denna restaurering av Beatles-katalogen – den första seriösa som gjorts på cd – väldigt sympatisk i sin utformning.

För om några skivor hade gått att exploatera på det sätt som blivit så populärt på senare tid – man gör en hel box av något som från början var en vanlig lp med tolv spår – är det ju dessa. Man kunde lätt ha inkluderat tusentals bilder, dvd-filmer och små konversationer från studion, vad som helst, och sålt dessa återutgåvor för 800 kronor styck.

Men vad vi får här är albumen som de var, utan alternativtagningar och demoversioner, med något utökade liner notes i normaltjocka cd-häften, en kort dokumentär i quicktime-format om varje skiva och ett remastrat ljud som inte hemfallit till den komprimeringssjuka som annars är så vanlig i den här sortens sammanhang utan bara låter dynamiskt och klart.

Det är en väldigt tilltalande måttlighet. Fokus sätts där fokus ska vara, på musiken, och en yngre publik får råd att upptäcka skivorna.

Vi som hört dem förr, och kanske lite för ofta tagit Beatles för givna, har sällan haft ett bättre tillfälle att upptäcka dem på nytt.

FAKTA

Beatles for dummies

Egentligen helt omöjligt men okej då: The Beatles i tio steg och lika många låtar.

”Love me do” (”Please please me”)

Första singeln. Enkel, tidstypisk pop som ändå, redan här, låter helt egen.

”Twist and shout” (”Please please me”)

Beatles började med att göra covers på amerikanska rock’n’roll- och r’n’b-hits. Den här Isley Brothers-stänkaren gjorde Beatles verkligen till sin egen.

”Ticket to ride” (”Help!”)

Att Beatles så snabbt blev större än alla andra popband berodde till stor del på att de redan 1965 konstruerade så här raffinerade låtar.

”I’m a loser” (”Beatles for sale”)

När Beatles träffade Bob Dylan förstod de att pop kunde vara något mer än bara... pop. I den här Lennon-låten börjar det höras.

”Yesterday” (”Help!”)

En av världens mest tolkade ballader. 23-årige Paul McCartney blir melankolisk över ett sprucket förhållande.

”Norwegian wood” (”Rubber soul”)

Udda twistad ballad där George Harrisons indiska influenser tar plats i form av en distinkt sitar-slinga.

”A day in the life” (”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”)

En psykedelisk popopera på drygt fyra minuter. Om ni undrar varför Beatles gav Brian Wilson psykosliknande prestationsångest beror det inte minst på det här helt nya sättet att göra popmusik.

”I am the walrus” (”Magical mystery tour”)

Beatles som allra längts ut i rymden. Ett bevis på att bra texter inte alltid behöver handla om något: ”I am the eggman, they are the eggmen, I am the walrus, goo goo goo joob”.

”Helter skelter” (”White album”)

Det är svindlande att tänka på att Beatles gick från ”Love me do” till det här primala manglet på bara sex år.

”The long and winding road” (”Let it be”)

Mäktigt orkestrerad McCartney-ballad från sista albumet. Rockiga ”Get back” avslutar visserligen ”Let it be” men det här känns som den stora finalen.

Bandet och tv-legenden Ed Sullivan inför USA-lanseringen 1964.

Fem bästa albumen

”Rubber soul” (1965)

Det vimlar av fantastiska låtar på de första fyra plattorna men på ”Rubber soul”flödar självförtroendet precis i skärningspunkten mellan rak pop och experimentlusta. ”Drive my car”, ”Norwegian wood” och ”In my life” är bara tre omistligheter här.

”Revolver” (1966)

Här finns jönsiga ”Yellow submarine” men i övrigt tar ”Revolver” idéerna från ”Rubber soul” ännu ett steg framåt. Popkänsla och konstnärlig nyfikenhet i perfekt balans. Hör ”She said she said”, ”Good day sunshine”, ”For no one” och ”Tomorrow never knows”. Till exempel.

”The Beatles (White album)” (1968)

Uppföljaren till den tokhyllade konceptskivan ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” var en uppfriskande, minst sagt spretig dubbel där alla möjliga idéer fick härja fritt. Vilket resulterade i fånigheter som ”Ob-la-di, ob-la-da” men också i en briljant punkprototyp som ”Helter skelter” och en fantastisk ballad som ”Blackbird”.

”Abbey road” (1969)

”Abbey road” var det sista som Beatles spelade in. De kände på sig att det här kunde bli så och känslan av en sista kraftansträngning skapar väldigt speciell, lite ödesmättad spänning. Hör George Harrisons tårögt hoppfulla ”Here comes the sun”.

”Past masters” (1988)

Beatles undvek gärna att lägga sina singlar på albumen och eftersom de gjorde fantastiska singlar är den här dubbelsamlingen, som ingår i den nya serien återutgåvor, essentiell. Här finns några kuriosalåtar på tyska, men framför allt ”I feel fine”, ”Paperback writer”, ”Hey jude” och ”Rain”.

Nya utgåvorna

I fyra år har ett team av tekniker i Beatles-studion Abbey Road i London jobbat med att mastra om bandets hela låtskatt.

Teknikerna har gått tillbaka till The Beatles originalinspelningar, gjorda på rullband, och med hjälp av såväl digital som analog teknik försökt förbättra ljudkvaliteten.

Målet har varit att ”bevara inspelningarnas autenticitet och integritet”, enligt ett pressmeddelande.

Samtliga 14 album släpps separat samt i två boxar, en i mono och en i stereo.