Eros Ramazzotti lika grå som en container

MUSIK

Eros Ramazzotti är inte gnidig med sin smöriga mogenrock.

Däremot snålar han med allt annat som krävs för en underhållande konsert.

Eros Ramazzotti gör samma låtar nu som när han slog igenom. Allt lunkar på i midtempo och har ett gitarr- eller saxofonsolo. Dessutom är scenen i tristaste laget, skriver Jenny Seth.
Foto: Foto: STEFAN JERREVÅNG
Eros Ramazzotti gör samma låtar nu som när han slog igenom. Allt lunkar på i midtempo och har ett gitarr- eller saxofonsolo. Dessutom är scenen i tristaste laget, skriver Jenny Seth.

Allt börjar med att mannen som döpts efter den grekiske kärleksguden firas ner från taket i en container. Hela scenen består av samma gråa plåtlådor. Åtta av dem är staplade på varandra så att de nästan helt skymmer den enda storbildsskärmen för publiken som sitter på sidorna.

Borde inte Italiens mest framgångsrika artist, som sålt över 50 miljoner plattor, kunna kosta på sig en lite snyggare dekor och show? Särskilt som musiken nästan är lika grå som containrarna och Ramazzottis tinningar.

Nasalt – och hest

Medelhavets egen Patrik Isaksson har fortsatt göra kärlekslåtar av samma rockiga 80-talssnitt som när han slog igenom. Det är ingen större skillnad på hiten ”Cose della vita” och låtarna från nya plattan ”Ali e radici”. Samtliga går i ett vuxet midtempolunk, har obligatoriskt gitarr- och/eller saxofonsolo och toppas med en röst som i kväll lyckas vara både nasal och hes på samma gång.

Men det finns några färgklickar i allt det gråa (och då menar jag inte de två gula, taffliga luftballongerna som hissas upp ett par minuter).

Elton John-känsla

”L’Aurora”, pianoballaden med samma namn som Ramazzottis dotter, har en fin Elton John-känsla och stillsamma ”Se bastasse una canzone” sticker ut.

Konserten slutar där den började, med Ramazzotti instängd i en grå container. Där får han gärna stanna.

FAKTA

Eros Ramazzotti

Konsert i Globen, Stockholm.

Längd: En timme och en kvart. Publik: Cirka 6 400 personer. Bäst: "L'Aurora". Sämst: Den jämtjocka italorock-gröten. Fråga: Kan en scen se tristare ut?