Supermonstren får huden att knottras

MUSIK
Conor Oberst med gitarr för tillfället. Medlemmarna i Monsters Of Folk har nya instrument för varje låt.
Foto: Foto: PÄR HUGO KJELLÉN
Conor Oberst med gitarr för tillfället. Medlemmarna i Monsters Of Folk har nya instrument för varje låt.

Supergrupper brukar, likt Grymlings, bildas när initiativtagarna har sina bästa år bakom sig. Skillnaden med Monsters Of Folk är att medlemmarna förmodligen har sina bästa år – och skivor – framför sig.

Conor Oberst och Mike Moogis från Bright Eyes, Jim James från My Morning Jacket och M Ward befinner sig, på respektive håll, mitt i karriären. De blandar eget material med spår från gruppens självbetitlade debutalbum. Och tillsammans har de så många låtar och idéer och fantastiska melodier att det tar över tre timmar att presentera dem.

Den andliga mixen av country, folk, soul och rock är både jordbunden och flyter omkring i rymden. Medlemmarna byter instrument mellan varje låt och sjunger ensamma eller tillsammans.

Vissa stunder är så sköra att en påslagen mobiltelefon stör så mycket att ägaren förtjänar en fattwa. Andra gånger samlas gruppen framför trumsetet och hamrar fram ett förlösande oväsen.

De är helt uppslukade

Dynamiken mellan det lågmälda och högljudda kunde ha varit bättre, men jag har sällan sett ett band som är så uppslukade av sin egen musik.

Stämsången får huden att knottra sig och ingen sjunger bättre än Jim James. Rösten får mig nästan att knäppa händerna nere i kyrkbänken. Han låter som en ängel som rullats i tjära och fjädrar.

FAKTA

Monsters of Folk

Konsert i Filadelfiakyrkan, Stockholm. Bäst: "Dear God" och "Lullaby + exile". Sämst: Tre timmar är kanske längsta laget.