Med lite fusk blir liveskivan bättre

1 av 3
Håkan Steen.
MUSIK

Liveskivan är den nya turné-t-shirten.

Men när hörde ni en riktigt kul ny liveskiva senast?

Problemet med dagens liveinspelningar är att de låter precis som konserterna.

Simple Minds i Solnahallen i måndags. Precis när bandet har rundat av ordinarie set börjar en liten maskin full av blinkande lysdioder jobba för fullt i ett litet försäljningsstånd till höger om scenen.

Maskinen spottar ur sig usb-minnen med kvällens konsert i mp3-format för 250 kronor. De säljer som smör.

Den här tekniken har gjort att det ges ut fler liveinspelningar än någonsin. Men att de inte blir överdrivet producerade säger sig självt. Frågan är därför om de har något större värde än som turnésouvenirer.

För en liveinspelning har sällan mått dåligt av lite efterhandsfusk. De bästa liveplattorna, de som gjordes under livealbumets storhetstid på 70- och 80-talen, blev nästan uteslutande så fantastiska för att de var fulla med fejk.

I nya numret av brittiska The Word läser jag att på två av de livealbum jag älskade mest när jag var liten, ”Live and dangerous” med Thin Lizzy och ”Alive” med Kiss, är väldigt mycket inspelat i studio efteråt.

Vad livealbum handlade om på den tiden, långt innan dagens Youtube-dokumentation av allt som händer på minsta klubbgig, var ju att få lyssnarna att känna hur häftigt det måste vara att se just det här bandet live.

Kiss-plattan badar i onaturligt starkt publikljud och man hör verkligen när rökbomberna som syns på omslaget smäller. På Lizzy-albumet finns en klarhet i soundet som gissningsvis bara gick att skapa med pålagda gitarrer men det skapar en extremt stark närvarokänsla.

Sedan tidigare vet jag att en av de allra bästa svenska liveplattorna, ”V-I-L-D!” med Wilmer X, piggades upp med en hel del fix i MNW:s studio.

De här skivorna är inte bra för att de är verkligheten utan för att de är bättre än verkligheten, och just därför drabbas man av en intensiv längtan efter att vara där varje gång man lyssnar.

Vilket ju är vad musik går ut på, egentligen. Den ska kännas större än livet. Vi vill kanske tro att vi hör något som är ”äkta” men bryr oss egentligen inte om att det är en illusion.

Därför spelar det givetvis ingen som helst roll att allt det där jublet som får kvällen med Wilmer X på Fredmans i Malmö 1985 att låta så rusigt fantastisk kommer från en gammal platta med folkmusikgruppen Filarfolket.