Courtney Love: Jag fuckade upp

1 av 10
MUSIK

Tolv turbulenta år – avhandlade på tretton minuter.

Här pratar Courtney Love, 45, om en del saker inför nya skivsläppet.

Och vägrar prata om andra.

Det ska sägas direkt: för att få intervjua Courtney Love måste man först gå med på vissa villkor.

Som att inte fråga om Kurt Cobain. Eller deras dotter Frances Bean Cobain. Eller droger. Eller hennes problem med rättvisan.

Och även om man håller sig borta från dessa ämnen är det lätt att stöta på patrull. Som när jag frågar om relationen till hennes sparkade bandkollegor i Hole, eller varför plattan som släpps på tisdag – det första Hole-albumet på tolv år – har fått namnet ”Nobody’s daughter”.

– Den måste ju heta något, blir det korta svaret över en knastrig telefonlinje från New York.

Men har titeln någon innebörd för dig?

– Ja, det har den, säger Courtney.

Sen blir det tyst i luren. Huruvida titeln anspelar på den ansträngda relationen till Frances, 17 – som hon i fjol förlorade vårdnaden om – eller något helt annat förblir osagt. I andra stunder sänker rockens okrönta skandaldrottning på garden. För ett ögonblick.

”Inget kontrollfreak”

Jag har hört att ”Nobody’s daughter” från början var tänkt att bli en lågmäld skiva, lite åt folkmusikhållet. Stämmer det?

– Ja, jag kände ett sug efter att göra en ”Blood on the tracks” ( Bob Dylan, 1975) eller en ”Car wheels on a gravel road” ( Lucinda Williams, 1998), en skiva med smärta och blues och med en akustisk vibe. Men sen blev det något helt annat. Jag är väldigt bra på att ”roll with the punches”, jag är inget kontrollfreak. Jag kan ha en vision för något, men samtidigt kan jag släppa den visionen om det gör grejen bättre.

Jobbar inte bra solo

Så när du gick in i studion förändrades allt?

– Ja, verkligen. Jag sa åt dem vad jag ville ha, men i slutändan gjorde vi som Michael ( Beinhorn, producent) ville i stället, och det kändes okej för mig.

Din soloskiva ”America’s sweetheart” kom 2004. Varför släpper du den här skivan under namnet Hole, när du är den enda originalmedlemmen som är kvar?

– Därför att jag inte jobbar bra när jag kör solo. Jag behöver ett band.

14 medlemmar På vilket sätt skiljer sig dagens Hole från 90-talets uppsättning?

– Jag har haft fjorton olika medlemmar i Hole sen vi startade. Fjorton! Och det här är helt klart den bästa uppsättningen. Micko ( Larkin) är den bästa gitarristen jag någonsin jobbat med. Det gör att jag kan fokusera på att bli en bättre sångerska än jag någonsin varit.

Vad var anledningen till att det inte funkade med Eric Erlandson (gitarrist i Hole 1989-2002)?

– Den där frågan gör mig så uttråkad att jag inte ens tänker svara på den.

Du har skrivit många av låtarna på den här skivan tillsammans med Linda Perry. Vad är det som gör att ni klickar?

– Hon är grym, helt enkelt. Vi jobbade ihop på ”America’s sweetheart” också, men på den tiden befann vi oss på helt andra ställen i livet. Linda drack fortfarande, och jag tog massa droger. Vi mår mycket bättre i dag båda två, och vi är mycket mer produktiva. Jag ska faktiskt träffa Linda om några timmar och skriva nytt material. Jag har tur som får göra det utan att det kostar mig massa pengar (skratt).

Jag vet att du inte vill prata om droger, men jag har förstått att du började skriva på ”Nobody’s daughter” när du befann dig på rehab 2005?

– Jag kan prata om det. Men det finns inte så mycket att säga. Jag skrev massa låtar därinne och flera av dem kom med på plattan. Den sista låten på plattan, som heter ”Never go hungry”, var den första låten jag skrev.

Handlar texterna på skivan om tiden på rehab?

– Du får läsa texterna helt enkelt.

”What the fuck?”

Hur går det med filmkarriären? Efter ditt genombrott i ”Larry Flynt – skandalernas man” 1996 har man inte sett så mycket av dig.

– Jag fuckade upp det, det är vad som hände. Jag skulle gärna göra en film snart, men det kräver en regissör med stora ballar. Vänta, min manager sitter här bredvid. Jag ska fråga honom varför det aldrig händer något. (Vänder sig från luren och ropar:) What the fuck is your problem? Sådär, nu har jag frågat honom (skratt). Jag skriver det på en lapp och ger till honom också. What the fuck is your problem?

Kan jag fråga dig om den planerade filmen om Kurt Cobain?

– Om du vill, så.

Hur pass involverad är du iden?

– Jag är exekutiv producent.

Det har pratats om att Robert Pattinson var aktuell för rollen som Kurt, och att du inte tyckte om den idén.

– Jag vet inte var the fuck det där snacket startade. Jag vet inte hur han ( Pattinson) är som skådis utöver ”Twilight”-filmerna. Men det var inte därför jag tyckte det var löjligt. Det är bara löjligt för att det är löjligt. Det finns ingen logik i det.

Två favoriter

Vem skulle du vilja se i rollen?

– Jag gillar James McAvoy och Ryan Gosling. De är mina två favoriter. Det finns andra producenter – Eric Fellner till exempel, som har gjort ”Fargo” och ”The Big Lebowski” – som också jobbar med filmen. Jag har en grupp smarta människor runt omkring mig som har jobbat med film. Jag är öppen för förslag, även om jag skulle tro att jag kommer att ha sista ordet.

Vem vill du se i rollen som dig själv?

– Åh, det tänker jag inte prata om. Okej, nu måste jag gå. Låt mig gå. Bye, darling.

Hon vänder sig till sin manager och frågar hur många intervjuer som står kvar på schemat.

”Fyra”, blir svaret.

– Bläääääääää, säger Courtney Love.

Sen är hon borta.