Man var aldrig konstig outsider på Hultsfred

MUSIK

En av alla saker som Hultsfred lärde mig var att storleken saknar betydelse.

Väldigt många av de bästa konsertminnena kommer från de minsta scenerna.

När Hultsfred blev Sveriges Rockfestival blev den också snart sönderälskad av den delen av etablissemanget – politiker, näringsliv, medier – som på ett smidigt sätt ville coola till sig genom att associeras med rock’n’roll.

Vi som minns tiden innan dess minns ett Hultsfred som var biljetten till något ständigt nytt och spännande, där man för en helg fick känna att man inte var en konstig outsider bara för att man brydde sig om udda musik.

I Hultsfred kändes det som att alla bokningar var lika viktiga. På Rockpartys telefonsvarare nämnde Per Alexandersson Joe Strummer och finska Electric Blue Peggy Sue & The Revolutionions From Mars i samma andetag.

Bra var bra, hur det än lät och hur känt eller okänt något än var. Till Hultsfred kunde man åka och se med egna ögon att det inte bara var jag som hade hört och älskat franska Kat Onoma. Vilket annars var lätt att tro för någon från en liten stad in the days before internet.

Några av de spelningar jag kommer ihåg bäst är sådana.

Australiska psykedelierna Lizard Train och finska galningarna L’Amourder 1987, på större scener än de någonsin beträtt tidigare.

Sators halvhemliga coverspelningar som Baby Demons och Lardbyrds.

Ett märkligt tangoband som hette Kärlekens Jävla Trälar. Otaliga halvkonstiga trubadurer, obskyra collageakter i danstälten, förbisedda rocklegendarer.

Det var för det oväntade och nya man åkte till Hultsfred, och jag är rätt övertygad om att den öppenhet för skilda uttryck som festivalen alltid värnade om präglade både mig och många andra i synen på både musik och annan kultur.

Tack för det.

FAKTA

LADDA NER:

”JONATHAN, JONATHAN” (THE ROCKINGBIRDS)

Brittiskt countryrockband som gjorde den här briljanta hyllningslåten till Jonathan Richman på Hultsfred 1992.

”CELEBRATE” (AN EMOTIONAL FISH)

1990 spåddes de här irländarna bli nya U2. I dag minns få men den sommaren exploderade en kokhet Teaterlada i deras enda hit, ”Celebrate”.

”WAKING UP” (ELASTICA)

Justine Frischmann var nästan lika känd för sina pojkvänner (Brett Anderson och Damon Albarn) som för sin musik, men hennes Elastica hör till den brittiska 90-talspopens mest oförtjänt bortglömda band. 1994 spelade de i Teaterladan.

”DO YOU SEE WHAT I SEE” (HUNTERS & COLLECTORS)

I slutet av 80-talet var australiensisk rock hetare än hett och 1988 fyllde det här storslaget rockande bandet faktiskt Hawaii.