Ozzys revansch

1 av 8 | Foto: JERKER IVARSSON
MUSIK

Kiss säger sig kunna leva vidare med vilka medlemmar som helst bakom sminket.

Figuren Ozzy är däremot omöjlig att rollsätta med någon annan.

Det är sångarens styrka. Och akilleshäl.

Klassiska låtar Trots att Ozzy radar upp ett artilleri av klassiska låtar och att han är ljusår bättre än när han spelade i Sverige senast, är hårdrockspartyt en bra bit i från världsklass.
Foto: Foto: JERKER IVARSSON
Klassiska låtar Trots att Ozzy radar upp ett artilleri av klassiska låtar och att han är ljusår bättre än när han spelade i Sverige senast, är hårdrockspartyt en bra bit i från världsklass.

Vi är några stycken som med svår ångest fortfarande minns Ozzy Osbournes besök på Hultsfred 2007. För det var mer ett besök än en konsert. Rösten verkade nedgrävd nånstans i Hulingens allra mörkaste djuphålor.

Tre år senare har ”The prince of darkness” kravlat upp och ångar av revanschlust. Insvept i en lång dödskalletunika gör Ozzy snabbt upp med tvivlarna. Han låter stark. Övertygande.

Visserligen tar röststyrkan snabbt paus. Redan från ”I don’t know” får sångaren kämpa hårdare för att hålla upp fanan, rent tekniskt.

Men det är fortfarande ljusår från de dystert kraxande minnesbilderna från förra spelningen.

Pajasunderhållare

Rollen som pajasunderhållaren Ozzy har för länge sen blivit både hans signum och fotboja. Det är svårt att ta den vidare. Självklart får Globen-publiken vattensprut, väderkvarnklappningar, klassiska Ozzy-hopp där kroppen rör sig mer än den lyfter från marken. Allt tillsammans med ständiga ”go fuckin’ crazy”, ”God bless you all” och ”I cant fuckin’ hear you”.

Ozzy sprutar självklart vatten.
Ozzy sprutar självklart vatten.

Precis som på förra Sverigespelningen skyr Ozzy sitt senaste album. Och med bleka ”Scream” som handbagage är jag inte man att ifrågasätta beslutet. ”Let me hear you scream”, ett av få minnesvärda spår på nya plattan,

är det enda smakprov vi får. I stället radar Ozzy upp sitt viktigaste artilleri: klassiska låtar som över fyra decennier har byggt hårdrockshistorien.

Den där nye killen som skulle vara så bra då? Jo, visst. Begåvade Sverigevännen Gus G har många här hemma redan sett glänsa i bland annat Firewind. Att axla den historiskt tunga posten som Ozzys sidekick är givetvis något helt annat och förmodligen ett av metalvärldens hårdast granskade jobb. Sett till utmaningen gör Gus det han kan – spela imponerande prickfritt utan att ta för mycket plats. Men med det blir 29-åringen också lite väl anonym, och ytterligare en bricka i ett ofta för övertänt band. Framför allt blir Black Sabbath-materialet lidande. Steroidhårda kraftversioner i stället för svängigt charmiga. Brutala trumslag som börjar två meter upp i luften.

Stark final

Figuren som har skapats kring Ozzy förlåter mycket. Han får vara den vilsne frontmannen som ser tokig ut när han hoppar, har lite taskig tajmning och gapar snett bland tonerna ibland. Han kan stå dränkt i skum. Hjärtligt ler vi lika mycket med som åt honom.

Sånt gör det omöjligt att inte älska Ozzy. Men trots stående ovationer, en stark final och en sann låtfest är hårdrockspartyt ändå en bra bit i från världsklass.

FAKTA

Låtlistan i Globen:

”Bark at the moon”

”Let me hear you scream”

”Mr. Crowley”

”I don’t know”

”Fairies wear boots”

”Suicide solution”

”War pigs”

”Road to nowhere”

”Into the void”

”Shot in the dark”

”Rat salad” (inklusive väl tilltagna gitarr- och trumsolon)

”Iron man”

”Killer of giants”

”Fire in the sky”

”No more tears”

”I don’t want to change the world”

”Crazy train”

Extranummer:

”Mama, I’m coming home”

”Paranoid”

Ozzy Osbourne

Konsert i Globen

Längd: Ungefär två timmar.

Publik: 13 795 vackert högljudda fans.

Bäst: ”Crazy Train”, ”Mr. Crowley” och betongtunga ”Into the void”, en av Sabbaths absolut coolaste låtar.

Sämst: ”Road to nowhere”. Sömnig, seg och småsur.