Ren gåshud, Springsteen

Låtar från Bossens superbox läckte – så bra är de

MUSIK

God jul.

Redan nästa vecka är det 24 december för Springsteen-fansen.

Då släpps äntligen ”Darkness”-boxen.

Vissa kallar det för box.

Men det finns en bättre beskrivning på ”The promise: The darkness on the edge of town story” – den heliga Graal.

Lådan innehåller tre cd-skivor och tre dvd:er, däribland:

En remastrad version av originalalbumet ”Darkness on the edge of town” från 1978.

En nyinspelad HBO-dokumentär om inspelningarna.

En hel konsert från den monumentala 78-turnén som aldrig nådde Sverige.

En dubbel-cd med 21 outgivna låtar och alternativa versioner som ratades, skänktes bort till andra artister eller inte fick plats på studioalbumet.

En handfull av dem har läckt på nätet. Ni kan läsa om dem här nedan.

Allihop spelades in under Bruce Springsteens ”förlorade år”, mellan 1976 och 1978. År som dominerades av en utdragens rättstvist där Springsteen kämpade för att behålla rättigheterna till sin egen musik.

Samtidigt slog kreativiteten i taket. Tillsammans med E Street Band spelade Springsteen in mängder av låtar som aldrig gavs ut. De passade inte för den hårda ödsligheten som Springsteen ville fånga på ”Darkness on the edge of town”.

Det läckta materialet har två bomber. Rockversionen av ”Racing in the street” och E Street Band-inspelningen av ”The promise”.

”The promise” är kanske den bästa, mest omtalade och eftersökta av Springsteens alla rariteter.

Balladen skulle platsa i en spellista bredvid ”Thunder road” och ”Born to run” och ”New York City serenade”.

Jag måste kavla upp skjortärmarna för att få plats med gåshuden.

FAKTA

Markus Larssons ➕ på boxens läckta låtar

”Racing in the street (’78)”

Originalet är en amerikansk klassiker. Den alternativa versionen med annorlunda pianoarrangemang, mer gitarrer och munspel samt en fiol är, häpnadsväckande nog, precis lika ångestladdad, tung och oförglömlig.

”Gotta get that feeling”

Flickpop som hade kunnat spelas in av The Ronettes eller The Crystals i Phil Spectors studio.

”Outside looking in”

Bagatell som för tankarna till tidig, amerikansk jukeboxrock, som Eddie Cochran och Buddy Hollys ”Peggy Sue”.

”Because the night”

Ligger betydligt närmare Patti Smiths famösa cover än den långa monsterversionen som Springsteen brukar göra live.

”Wrong side of the street”

Här är det julafton på E Street igen.

”The brokenhearted”

Smäktande boardwalk-ballad där musiken bär lika mörka solglasögon som Roy Orbison.

”Rendezvous”

En av Springsteens bästa poplåtar. Men jag föredrar liveversionen på ”Tracks”-boxen.

”Candy’s boy”

På sin höjd en intressant skiss. Känns märkligt att höra hur det mäktiga och ilskna ”Darkness”-utbrottet ”Candy’s room” reduceras till en doo wop-liknande ballad med tivoli-orgel.

”Save my love”

Låten är bara två minuter lång. Men melodin varar ända till tjugondag Knut.

”Ain’t good enough for you”

Olika versioner har länge cirkulerat på bootleg-marknaden, bland annat under namnet ”What’s the matter little darling”. Man kan föreställa sig hur Per Bjurman spelar luftsaxofon till låten. På en bardisk.

”Fire”

Studioversionen av rockabillynumret som Springsteen skänkte bort till Robert Gordon.

”It’s a shame”

Något ofärdig låt som påminner om Tom Pettys tidiga 70-talsplattor.

”Come on let’s go tonight”

Man förstår varför Springsteen skrev om texten och gav ut balladen under namnet ”Factory” i stället.

”The promise”

Den mest efterlängtade juvelen av alla. Studioinspelad fullblodstappning med hela E Street Band och ”Jungleland”-stråkar. Den makalösa och förlorade och sex minuter långa länken mellan albumen ”Born to run” och ”Darkness on the edge of town”.

”City of the night”

Lättsam förlaga till kommande och mer gripande midnattsballader som ”Stolen car” och ”Wreck on the highway”.