Aftonbladet
Dagens namn: Sam, Samuel
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Nöjesbladet / Musik

– Du är full av skit

Här är intervjun – Keith Richards i Rolling Stones spårar ur och dödshotar Nöjesbladets reporter

Detta klipp finns inte längre på aftonbladet.se, men prova gärna Aftonbladet TV.

S03E04: Här slår Keith Richards Markus Larsson

Inspelningen från bråket med Rolling Stones-gitarristen

PARIS. Meningen var att det skulle bli en 30 minuter lång intervju om Keith Richards självbiografi ”Livet”. Men efter en kvart går det åt fanders. Då börjar Keith att prata om den mytomspunne ”Mannen från Göteborg”. När han inser att den mannen sitter mitt framför honom spyr han ur sig dödshot. Rocklegenden lappar till Markus Larsson och stormar ut ur rummet.

Det börjar i alla fall bra.

Keith Richards, 66, är på ett strålande humör när han släntrar in i hotellrummet.

Han har en cigg i ena handen och ett glas med gul vätska i den andra.

Keith ser ut som sagovarelsen Gollums coole farfar. Armbanden rasslar när han fimpar och det omisskänliga piratgarvet hänger hela tiden i luften: herrgh, herrgh, herrgh.

Boken är rik på detaljer. Hur kan du minnas så bra?

– James Fox, som jag skrev boken med, hade en väldigt bra förmåga att procovera fram minnen. Han ställde speciella frågor. James letade bland annat upp gamla klasskamrater från mina skolår. Och de sa: "Exakt, precis så var det". Och om jag kunde minnas så gamla grejer kände jag att jag kunde köra hela prylen.

Varför nämns Bill Wyman så sällan?

– Bill höll sig alltid i bakgrunden. Han är en grym basist. Ingen blev mer förbannad än jag när Bill sa att han tänkte lämna bandet. Ingen lämnar det här bandet, förutom i en kista (skratt). Men Bill Wyman är Bill Wyman. Han är den "tyste Stenen". Han fick inte riktigt plats i storyn. Hade jag bara koncentrerat mig på det musikaliska skulle han fått vara med mer. Jag hade mycket kul med Bill. Samtidigt var han äldre än alla andra i bandet. Han höll alltid en viss distans. Och det här är en bok om mig, Keith, och inte Bill Wyman.

I boken är det tydligt att du verkligen gillar trummisen Charlie Watts.

– Jag känner stor kärlek för Charlie.

Är det din favorit av Stones-medlemmarna?

– Herrgh, herrgh, herrgh. Jag tror inte att Stones hade funnits utan honom. Första gången jag hörde honom spela – han lirade med Alexis Korner och andra liknande band på den tiden – förstod jag att... om Stones verkligen skulle bli ett band måste vi ha Charlie.

Men från början hade ni inte råd med honom.

– Nej. Hans krav var att vi kunde fixa två gig i veckan. Det gav ungefär 50 pund att dela på. Då skulle han ha råd att frakta trummorna på tunnelbanan. Vi hade inga andra transporter på den tiden.

Jag trodde att du gillade Charlie för att han har gett Mick Jagger på truten.

– Herrgh, herrgh, herrgh. Charlie har en grym punch. Han är den enda i bandet som nånsin har nitat Jagger.

Inte ens du har slagit Mick?

– Nej, nej.

Med tanke på vad du skriver om Mick Jagger i boken – hur har du stått ut med honom?

Jagger.   Jagger. – Herrgh, herrgh. Du måste sätta allt i rätt kontext och perspektiv. Mick och jag kommer bra överens nu. Visst, just nu gömmer han sig för min bok. Men han fick läsa den innan den släpptes. Men jagville skriva om allt som hände ur min synvinkel. Och jag har sagt till Mick att, hey, du kan alltid skriva en egen bok.



”Kolla på den lilla kuken”

Du kallar honom för Brenda i boken.

– Jamen, det där är bara ett skämt man drar backstage. Om nån blir styv i korken och tror att de är förmer än andra så börjar man driva med honom. "Kolla på den där lilla kuken!", typ. Kom igen. Det är inget konstigt. Andra vill säkert göra en stor sak av hans kuk, jag vill det inte.

Ok (skratt). Right. Men när började din relation med Mick att surna?

– Eeh, 1985-86, nån gång.

Inte när han låg med din dåvarande flickvän, Anita Pallenberg?

– Nej, nej, nej. Det där är bullshit. Det var när han skrev ett skivkontrakt bakom vår rygg. Så här ser jag på saken. Jag måste hålla ihop en tajt, liten armé och det Mick gjorde var förräderi. Samtidigt är det förståeligt. Om man har jobbat ihop så länge som vi är det inte konstigt om nån vill pröva nåt nytt, göra nåt annorlunda och utveckla sig själv. Jag gillade bara inte sättet han gjorde det på. Det är det jag försöker förklara i boken.

Det märks också hur mycket du saknar Gram Parsons.

– "GP", yeah. Att han dog så tidigt var över huvud taget sorgligt för musiken. Han stakade ut en ny riktning för country. Många härmade hans stil efter att han försvann, som Waylon Jennings och såna typer.

Han fick dig att återupptäcka countrymusiken.

– Nej, nej, Jag hade lyssnat på country sen Johnny Cash, 1955. Men tack vare Gram fick jag en djupare förståelse och känsla för genren.

Ni hade ett projekt på gång där ni skulle arbeta tillsammans.

– Ja, vi trodde att vi hade många år kvar ihop. Vi hade inte bråttom. Vi jobbade med Flying Burrito Brothers och på Grams soloskiva "Grievous angel" och hade annat på gång också. Men det blev inte så.

Vad är grejen med dig och Smith & Wesson?

– Vad?

Smith & Wesson?

– Oh, du menar revolvern. Kaliber 38. Ett mycket bra vapen. Vill du veta, egentligen?

Jag vet inte. Varför...

– Varför jag hade den?

Ja?

– Försök att vara en knarkare.

Nej tack.

– Försök att vara knarkare på 70-talet. Du behövde lite skydd. Jag kunde ju inte bära runt på en massa livvakter i fickan, you know. Jag rörde mig i farliga miljöer. Men lyckligtvis behövde jag aldrig använda den. Kanske för att jag hade den. Det var lite vilda västern därute ibland.

Jag förstår. I dag bär du kniv i stället. ”The ratchet”. En jamaicansk kniv.

– Mm-hm? Yeah. Jag bär kniv. Men jag har inte på den nu. (Keith skrattar och klappar sig runt midjan för att visa att han inte ljuger.) När jag fimpade revolvern började jag bära kniv i stället. Det är antagligen nåt stannat kvar efter knarkåren, när jag kunde hamna i konstiga och farliga situationer. Det känns alltid bra att ha stål mot kroppen. Man måste vara beredd om saker och ting blir elaka.

Du skriver att nyckeln till en lyckad knivfajt är att att bara visa kniven och kicka motståndaren på pungen istället. Poängen är att inte behöva använda stålet.

– I det fallet sparkade jag bara killen på kulorna, ja. (Skratt).



Gömde sig för Britt

Träffade du din fru, Patti Hansen, när du gömde dig för Britt Ekland i New York?

– Yeah, ha ha ha. Det är min skandinaviska influens.

Så tack vare Britt är du gift i dag?

Ekland.   Ekland. – Yeah, det är faktiskt sant. Jag hängde med John Phillips, och av nån anledning var Britt Ekland ett fanatiskt Keith Richards-fan. Men jag ville inte gå dit, herrgh, herrgh, herrgh. En gång jagade hon John och mig nerför vägen. Jag frågade: "John, var kan vi gå?". Han föreslog ett ställe runt hörnet, Studio 54. Dit kunde vi dra innan Britt hittade oss. Patti satt vid dett bord. Jag fick höra att hon fyllde år, köpte en flaska champagne och gick fram till henne och sa: ”Hey, en flaska champagne? Jag gömmer mig för Britt Ekland.”

Alright.

– Så det var vårt första möte. Sen mötte vi varandra på riktigt sex månader senare.

Du spelade in blandband till Patti med din favoritmusik när ni dejtade.

– Yeah, yeah. Hon spelade in en film. Jag gjorde några kassetter som hon kunde lyssna på i omklädningsrummet mellan tagningarna.

Vad var det för musik på kassetterna?

– Brett urval. Få se. Förmodligen en massa reggae. Och rythm & blues, såklart.

Det är ett bra sätt att uppvakta en kvinna.

– Ja, att förföra med musik, you know.

Apropå Sverige måste jag fråga en sak till. För några år sedan gjorde ni en konsert i Göteborg som fick en ljummen recension av en svensk musikkritiker.

– Oh, jag vet inte om han är svensk. Du menar mannen från Göteborg? Ja, den här snubben, han skriver ner mig redan innan jag spelar i Göteborg. Och när jag är på plats och vill träffa honom så har han redan dragit från stan. Jag hatar ynkryggar.

Well.

– Han har en ondskefull penna. Han gillar mig helt enkelt inte. En dag vill jag träffa honom i ett mörkt rum. (Pr-människan som suttit tyst och lyssnat bryter in. Hon tycker att vi ska byta ämne.)

Men, jag, eh.

– Det är väl inte du, va?

Jo. Och jag är inte en ynkrygg.

(Keith smäller ner glaset med den gula sörjan i bordet.)

– Det är du!

Ja, det är jag.

– Så du är snubben som hatar mig?

Nej, jag hatar dig inte.

– Så... du bara... det är du.

Ja.

(Keith ställer sig upp och slår sig för bröstet.)

– Låt oss släcka ljusen här och nu. Du har verkligen skrivit en massa skit om mig.

Det var den recensionen och jag ville komma hit och se dig i ögonen och...

– Så det är du. Och det var inte första gången du gjorde det heller.

Jepp, och jag är ledsen för det.

– Hur ledsen?

Ja, jag är ledsen om du... men det är ju min åsikt.

– Varför pratar jag med dig. Du är full av skit. När jag ville ha tag på dig så sprang du iväg.

Nej, jag är här nu.

– Vad vill du göra? Skära halsen av dig?

Nej, det vill jag inte. Jag vill förklara...

– Var det det här du var ute efter?

Nej, nej, nej.

– Jo, det var du.

Jag var inte ute efter bråk. Jag ville förklara...

– Vad grundade du din recension på?

Jag tyckte inte att showen var så bra som jag förväntade mig. Jag gillade turnén när ni gjorde tre konserter på tre olika ställen i Stockholm. Det var jävligt bra. Men jag står för min åsikt och jag...

– Lustigt att ingen annan kände likadant som du. Så det är personligt. D u kommer att ha en field day med det här. Nu säger vi adjö. Du ska vara glad att du slipper undan levande. (Keith puttar till min skalle med halvknuten näve – ”donk”.) Nu kan du göra en stor grej av det här i din göteborgsblaska.

Keith lämnar kvickt rummet i vredesmod. Den utlovade och obligatoriska bilden på oss tillsammans blir inte av.

Det här är personerna som nämns i intervjun:

Gram Parsons och Keith Richards (i bakgrunden).   Gram Parsons och Keith Richards (i bakgrunden).

Gram Parsons:

Amerikansk countrymusiker och låtskrivare. Född 5 november 1946, död 19 september 1973.

Kanske mest känd som medlem i The Byrds. Anses vara bryggan mellan rock 'n roll och country och i och med det har Parsons influerat ett stort antal musiker, bland andra Keith Richards och Emmylou Harris.

Rolling Stone Magazine placerade Parsons på plats 87 över de 100 mest inflytelserika musikerna genom tiderna.

Parsons av en överdos på ett hotellrum i Joshua Tree, Kalifornien. Enligt en överenskommelse stal managern Phil Kaufman kistan med Parsons kropp i och brände den, vilket har bidragit till myten kring den legendariske musikern.

Anita Pallenberg:

Italiensk fotomodell, skådespelerska och modedesigner som var tillsammans med Keith Richards mellan 1967 och 1980.

Pallenberg hade en flirt med Mick Jagger när de spelade mot varandra i filmen ”Performance” 1970 och dejtade också avlidne Stones-medlemmen Brian Jones under en period.

Har barnen Marlon och Angela tillsammans med Richards.

Patti Hansen: Keith Richards nuvarande fru, är en amerikansk modell och skådespelerska. Paret gifte sig den 18 december 1983 på Richards 40-årsdag. Tillsammans har de barnen Theodora och Alexandra.

Bill Wyman:

Stones-basist mellan 1962 och 1992. Sedan han lämnade Stones har Wyman spelat med egna bandet Bill Wyman's Rhythm Kings.

Är förutom musiker en framgångsrik författare och fotograf. Wyman har sålt över två miljoner böcker och hans fotografier har ställs ut världen över.

Charlie Watts:

Trummis i Rolling Stones. Har vid flera tillfällen omnämnts som nyckelmedlemmen i bandet av Jagger och Richards. Det var Watts som valde ut den nya basisten Darryl Jones efter att Bill Wyman hoppat av.

Utanför Rolling Stones är Watts en välrenommerad jazztrummis som turnerat världen runt med olika storband. Driver också ett stuteri som föder upp arabhästar.

Källa: Wikipedia

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet