Den mest hatade ingrediensen i pop

till Mauro Scocco - Jag saknar oss
(EMI)

MUSIK

Ibland är sentimentalitet den mest hatade ingrediensen i pop.

Speciellt om avsändaren är en man som hunnit fylla en bra bit över 40.

Kritiker brukar avfärda pop och rock om gamla minnen om kärlek som lundellskt gnäll. Men den som aldrig vågar vara sentimental har inte levt.

Och jag gillar att Mauro Scocco fortsätter att skriva ballader med tankar och scener som drabbar människor som befinner sig i ett fysiskt och psykiskt klimakterium. Redan när Ratata var unga på 80-talet påminde låtarna om fotoalbum med gulnade bilder från förr. Verserna började alltid när det var slut, över och försent.

Mauro Scoccos kommande skiva heter "Musik för nyskilda". Med tanke på singeln "Jag saknar oss" verkar musiken leva upp till albumets titel.

Scocco sjunger om förälskelse (nån som hoppar från bryggan på Ljusterö i en Rolling Stones-t-shirt) och det som händer efteråt, resignationen och ledan.

Offentligt och tillsammans med andra kan orden säkert uppfattas som banala. Men i ett ensamt rum, när tröttsam cynism och smarta formuleringar inte hjälper längre, kan de betyda allt.

Om mitt eget liv såg annorlunda ut hade "Jag saknar oss" kanske träffat mig ännu hårdare. För tillfället saknar jag inget "oss" eller "vi". Inte ens ett "något".

Men jag har saknat soulkörerna mot slutet av låten. De har varit försvunna sen "En ensam man".