’Dancing on my own’ blir tortyr

MUSIK

I musiktortyr utsätts de fängslade för en poplåt manglad oavbrutet i 14 timmar.

Den tidsgränsen passerar jag runt lunch.

Tio timmars sträcklyssning senare har jag en fråga: är det synd om mig eller om oss?

HELA DAGEN LÅNG Nöjesbladets reporter Kristoffer Bergström lyssnade på Robyns ”Dancing on my own” 278 gånger på ett dygn – lika många gånger som låten spelas i svensk radio.
Foto: Foto: SUSANNA FORSELL
HELA DAGEN LÅNG Nöjesbladets reporter Kristoffer Bergström lyssnade på Robyns ”Dancing on my own” 278 gånger på ett dygn – lika många gånger som låten spelas i svensk radio.

Den bästa delen av ”Dancing on my own” är djurlätena. Efter andra refrängen hör den noggranne lyssnaren att kor råmar och gäss snattrar. De är sensationellt rytmiska.

Eller så är allt inbillning, för i går kväll lät låten annorlunda.

Jag skriver detta hemifrån med två timmar kvar av ett experiment. I går nätköpte jag ”Dancing on my own”, la in den i en tom spellista och tryckte på cirkelpilen. Dags för electropop, dags för upprepning. Tyvärr dags för sömn.

Testet är verklighetsbaserat: jag lyssnar på Robyns låt lika ofta som svensk radio spelade den det senast uppmätta året. 278 gånger per dygn är 11,6 per timme, vilket tar 55 minuter och 40 sekunder. Så i fyra minuter per timme kan jag gråta eller prata i telefon utan att Robyn stör.

I Västvärlden är det utbrett med musik som plågomedel. Forskaren Peter Bryngelsson spelade 2008 in en dokumentär om musiktortyr som visade att fängelser vevade samma låt 14 timmar i sträck. Svenska försvaret gjorde det i tortyrliknande övningar, på Guantanamo nyttjades Metallica. Bryngelsson beskrev metoden som ”en mild våldtäkt”.

Jag vill inte dra smaklösa paralleller, men min hälsa sjönk under natten. Robyns vaggvisor blev till disharmoniska godmorgonsånger. Jag vaknade med svullet huvud. Stickiga ögon. Upp. Kissade i två minuter utan satansdatorn. Müsli. Juice. Samma ljudgröt.

Jag vilade bort förmiddagen, blundade bort blixtarna i skallen och såg ljudlös tv. Runt lunch skojade jag med orden i refrängen så att Robyn inte längre dansade ensam, utan dansade på sin sten. Sedan på sin telefon, på sitt ben, på Mao-ooo.

Och nu sitter jag här med ögon och humor i avskyvärda skick. Datorn kräks ur sig spelning 260, 261 och trummorna går i gång för 262:an. Det är tid att höja blicken.

För fem år sedan kritiserades The Voice för att ha ältat en låt 70 gånger per vecka, nu kan rotationerna vara de dubbla. Ju yngre publik en kanal har desto tätare ligger hitsen, så det framstår som att musikläggarna vill göda rastlöshet.

Men innan du muttrar vill jag veta: varför måste vi serveras många låtar i stället för att intensivlyssna på några få? Kan inte två textrader ur rätt låt ge mer än Lalehs diskografi? Är det inte toppen när alla sjunger med?

Jag vet inte vilken siffra som är optimal, men det kan lika gärna vara 15 som 150 per vecka. Eller att inga låtar får upprepas, världens musik hade räckt till det också.

Så utvecklingen betyder inte att det är synd om oss. Möjligen är det synd om mig för att jag har sju spelningar kvar i kväll. Låt mig strax före dem ändra min rekommendation:

Den bästa delen av ”Dancing on my own” är outrot. De sex sista, tysta sekunderna.