– Den som är rädd sparkas ur bandet

Mando Diao tröttnade på dåliga texter – och tonsätter Fröding på nya skivan

MUSIK

I höst tar Mando Diao grepp på en nationalskald.

Från skramlig garage­rock – till finstämd poesi.

– Om någon visat minsta rädsla hade de blivit sparkade ur bandet direkt, ­säger Gustaf Norén.

Fröjdas åt Fröding-succé Mando Diao har gått från kaxigt rockband till stillsamma Fröding-tolkare. Modet är det inget fel på – bandmedlemmarna är inte rädda för att kallas pretentiösa. ”Man har inte som jobb att forska i hur andra människor uppfattar en”, säger Gustaf Norén. Från vänster: Björn Dixgård, Norén, Mats Björke och Carl-Johan Fogelklou.
Fröjdas åt Fröding-succé Mando Diao har gått från kaxigt rockband till stillsamma Fröding-tolkare. Modet är det inget fel på – bandmedlemmarna är inte rädda för att kallas pretentiösa. ”Man har inte som jobb att forska i hur andra människor uppfattar en”, säger Gustaf Norén. Från vänster: Björn Dixgård, Norén, Mats Björke och Carl-Johan Fogelklou.

För tio år sedan var de Sveriges kaxigaste rockband.

I dag har Mando Diao hittat ett mer stillsamt anslag.

”Vi har gnällt”

På nya skivan ”Infruset” – som belönades med fem plus i Nöjesbladets recension – tonsätter de nationalskalden Gustaf Fröding.

Det är första gången Borlängebandet sjunger på svenska.

– Vi har gått och gnällt över att det finns så banala texter på svenska nuför­tiden. Och det hade det blivit om vi skrivit på svenska också, kan jag säga. Så det här var ett perfekt sätt att få säga någonting viktigt, fast ihop med en väldigt, väldigt bra poet, säger Björn Dixgård, 31.

Idén till skivan kom efter att en vän till Gustaf Norén, 31, bett honom tonsätta en dikt av Fröding.

– Det var ingen slump att min kompis frågade mig. Fröding var ju en del av ­våra proggföräldrars kulturella arv till oss barn, säger Gustaf Norén.

Han minns 1800- talspoeten som en hjälpande hand när skolan kändes jobbig.

– Vi hade väldigt tungt med många ämnen i skolan. Det tog kål på en. Så när man fick sätta sig ned och läsa blev det en tillflyktsort i skoltröttheten.

Var ni inte rädda att uppfattas som pretentiösa ­genom att tolka en av ­Sveriges största poeter?

– Om någon visat minsta rädsla för något sådant ­hade de blivit sparkade ur bandet direkt. Sådant är livsfarligt, säger Gustaf Norén och fortsätter:

– Man har inte som jobb att forska i hur andra människor uppfattar en. Då kan man bli sminkös. Det finns säkert många musiker som skulle passa bättre som sminköser.

Ny målgrupp

Steget till poesin har även gett Mando Diao en helt ny målgrupp. Bandet berättar historier från skivaffärer där 85-åriga tanter har kommit in och förbeställt ”Infruset”.

– De är ju en del av samhället man inte sjunger till så ofta. Man har inte ens tänkt på att de skulle kunna gilla ens musik. Då känner man sig usel att man aldrig brytt sig om dem ­tidigare, ­säger Gustaf Norén.

Bandets andra favoritpoeter

Nils Ferlin

Gustaf Norén: Det är väl han som jag tycker mest om. Det var han och Gustaf Fröding som min morfar läste för mig när jag var liten. Ferlin har också en melodi och ett swag. Att orden liksom låter snygga och coola.

Daniel Boyacioglu

Gustaf Norén: När vi läst mycket modern svensk poesi är det kanske Boyacioglu vi läst mest. Men honom har man ju konsumerat mycket live. Det är det han är duktig på.

Johan Ludvig Runeberg

Carl-Johan Fogelklou: Jag gillar Runeberg eftersom han har skrivit en dikt som heter ”Den enda stunden”, som är helt övergrym. Den är verkligen bara ett ögonblick i ord, och sen är det slut. Riktigt fin.

Kendrick Lamar

Gustaf Norén: Hiphop är nog den poesi som vi konsumerar mest just nu. Och Kendrick Lamar har nyss släppt en skiva med helt otroliga texter. Men hiphop blir ju en del av det här fulkulturoket. Det borde recenseras på litteratursidorna i stället.

Bandfakta

Namn: Mando Diao. Bildades: 1999. Hemstad: Borlänge. Medlemmar: Gustaf Norén, Björn Dixgård, Mats Björke, Carl-Johan Fogelklou. Aktuella: Med skivan ”Infruset” som släpps i dag.