POP Elaka kritiker brukar kalla henne för en vampyr.
Och det är en träffande beskrivning av musikimperiet och artisten Madonna år 2008.
Madonna sätter gärna tänderna i en genre eller stil som var lönsam för ungefär två eller tre år sen. Hon har dessutom en formidabel förmåga att göra denna genre och stil till sin egen.
Det är också en förklaring till att den blivande 50-åringen fortfarande kan uppfattas som evigt ung.
Likt Dracula behöver hennes musik näring från yngre talanger för att behålla sin släta hy.
Här suger Madonna blod från Justin Timberlakes ”Futuresex/lovesounds” och Nelly Furtados ”Loose”, två album som innehåller en bländande blandning av r’n’b, hiphop och pop.
Vilket verkligen inte betyder att ”Hard candy” är en strålande skiva.
Det är inte särskilt intressant att lyssna på Madonna sen hon sa upp sin tjänst som stilbildande pionjär och i stället satsade på att bli den globala popmarknadens bästa kopiator.
Men det händer alltid nåt när hon sjunger om dansgolvets frälsande kraft.
Ingen annan ur hennes generation klarar av att göra modern klubbmusik med samma övertygelse och trovärdighet.
Att Madonna lyckas är både unikt och lite övernaturligt.
Bästa spår: ”Give it 2 me”.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
...