Massor av hits - men det är för långt

The Cure gör rock’n’roll - efter lite för mycket lagom-stämning

1 av 2 | Foto: MAGNUS SANDBERG
Varenda låt sitter och The Cure bjuder på en rejäl hitkavalkad. Men tre timmar är i längsta laget. När konserten till sist är slut är det nog en lättnad för såväl publik som band.
MUSIK

För åtta år sedan klev jag in från vinter­kylan och såg The Cure på ­Hovet i Stockholm. Jag minns ett hits­späckat, bra - och på tok för långt gig.

28 låtar in i den här konserten ter sig refrängfrasen ”Never enough” som något komisk. För precis som sist, börjar folk vrida på sig i ­stolarna och smyga upp för trapporna, ut till friheten, trots att det fortfarande finns hits kvar att höra från kultgruppens 40-åriga karriär.

Vaknar till liv

Det är inte att vi inte älskar The Cure. Det är inte heller så att de legendariska britterna spelar dåligt. Tvärtom. Varenda låt sitter. ”Plainsong” från 1989 ­in­leder utsökt en regnig ­oktoberafton. Därefter ­följer en hitskavalkad med nästan allt en kan önska.

”Lullaby”, ”Boys don’t cry” och ”Friday I’m in ­love” är med. Fast till min glädje får ”A forest” mer applåder, och i ”Close to me” görs den mest ensamdansande basisten Simon Gallup sällskap av en peppad Robert Smith. Flera danssteg tar front­figuren med det stil­bildande hårrufset.

Då vaknar även Stockholmspubliken till liv på riktigt. Äntligen gör vi rock’n’roll, efter lite för mycket lagom-stämning.

Vi får arenarock i ”Push” och den 57-årige sångaren och låtskrivaren känns extra närvarande under ”Sinking”: ”I am slowing down/as the years go by/I am sinking/so I trick myself/like everybody else”. Nya låten ”It can never be the same” är ingen besvikelse, men heller ingen ny klassiker.

Vilken popröst

En av de största behållningarna med The Cures maraton är Smiths röst.

Ah, vilken popröst! Styrkan i den unika stämman sviker inte, förutom pytte i ett av de sista numren.

Extra kul är det när ­Robert Smith mellan­snackar.

Han säger inte mycket under tre Globen-timmar, men jag ler då han efter ”Boys don’t cry” konstaterar att ”härifrån blir det ­bara nedförsbacke”.

Gothfaderns glädje smittar då han applåderas för ­sina svenska ”tack” och slutligen två svenska ord som ­efter 35 ­låtar säkert är en lättnad för ­både publik och band - ”hej då!”.

FAKTA

Så bra var konserten

The Cure

Globen, Stockholm.

Publik: 9573 personer. Längd: 174 minuter.

Bäst: ”Sinking”.

Sämst: Längden på showen.

LÅTLISTAN

1. Plainsong.

2. Pictures of you.

3. Closedown.

4. High.

5. The ­baby screams.

6. Push.

7. Inbetween days.

8. Just like heaven.

9. Sinking.

10. A night like this.

11. All I want.

12. The walk.

13. The end of the world.

14. Love song.

15. Friday I’m in love.

16. Doing the ­unstuck.

17. Boys don’t cry.

18. Jupiter crash.

19. From the ­edge of the deep green sea.

20. The hungry ghost.

21. Disintegrations.

Extra:

22. It can never be the same.

23. One more ­time.

24. Burn.

25. A forest.

Mer extra:

26. Shake dog shake.

27. Fascination street.

28. Never enough.

29. Wrong ­number.

Ännu mer ­extra:

30. Lullaby.

31. The perfect girl.

32. Hot hot hot!!!

33. The Caterpillar.

34. Close to me.

35. Why can’t I be you?