”Det höll på att gå åt helvete direkt”

Han hade grävt i sitt förflutna under ett års tid.

Som en svårt självkritisk artists mardröm gick Ulf Lundell, 59, igenom karriärens alla sånger och bortglömda garderobsinspelningar.

Mitt under de nostalgitunga förberedelserna inför en ny notbok och cd-boxen ”Under vulkanen” föddes tanken på hur han ville jobba fram nya ”Omaha”.

– Att göra den här plattan var också en nostalgitripp eftersom jag förstod att det kanske var den sista över huvud taget. Definitivt den sista på det här kontraktet, säger Ulf Lundell, nedsjunken i en rosa fåtölj i en av Hotel Rivals sviter i Stockholm.

– Då fick jag den här nostalgiska idén att jag skulle göra den med Kjell Andersson, för att knyta ihop påsen. Det är ändå han och jag som började den här riktigt roliga delen av resan från slutet av 70-talet och en bit in i 80-talet.

Då var producenten Kjell Andersson Ulf Lundells vän och ständige följeslagare. Tillsammans byggde paret både skivorna som lade grunden till karriären och de 80-talssuccéer som cementerade Lundell som en av våra mest folkkära artister.

Men redan då beskrevs relationen som extremt tärande, nästan som ett ärjat äktenskap. En infekterad vänskap fylld av gräl som inte sällan handlade om vem som skulle bestämma. I början av 90-talet havererade den fullständigt.

Att börja jobba ihop igen var knappast självklart.

”Jag svor hela vägen”

– Nej, och vad händer dag två på inspelningen om inte en generalkrasch. Det höll ju på att gå åt helvete på en gång. Man tror ju när man inte har jobbat med varann på 20 år, att folk har blivit äldre och ödmjukare. Men det hade inte blivit så direkt.

Vad hände?

– Kjell gör ju ingenting om han inte är 150 procent engagerad, dygnet runt. Det är väldigt lätt att snabbt känna sig som substans, leverantör av namn och röst. Att den här plattan finns beror helt enkelt på att jag under tre, fyra, fem sekunder i ett riktigt, riktigt kritiskt ögonblick sa till honom att nu får vi diskutera det här sansat. Så blåstes det hela av.

– Jag vet att jag gick ut därifrån och förbi en busskö på 20 meter. Och svor hela vägen som en dåre.

Ulf Lundell tystnar och skrattar till över minnet.

– ”Där kommer den där trevlige mannen Ulf Lundell, var det inte han som skrev ”Öppna landskap”?”. Jag fick stå nere på Slussplan med en strömmingsportion och bara svära i en timme.

Där och då hängde nya skivan på en ytterst skör tråd.

– Definitivt. Och det har jag talat om för honom. Men jag tog mitt ansvar helt enkelt. Man har musiker runt sig som är helt uppskärrade och där står Kjell och påstår att han vet hur det ska låta. Jag tänkte: ”Jaha, jag bör ju gå hem med en gång. Det är förnedring att fortsätta. Ingen människa kan behandlas så här”.

Ulf Lundell suckar.

– Vi har ju sagt farväl. Det är ju lite komiskt att man känner och tänker fram sånt här. Man minns ju hur oskuldfullt och roligt det var på 70- och 80-talen, innan allt blev komplicerat.

Så ni gick tillbaka till den jobbiga delen av ert förhållande snarare än den roliga?

– Det var värre alltså. Garanterat. Det var det som var så förbluffande. Jag har berättat för Kjell att det här är den absolut värsta skivinspelning jag har varit med om i hela mitt liv. Helt klart. Mycket blev ju bra till slut men det finns också låtar som inte har gått att rädda. Som ”Innan 20 på 19”. Ju mer pålägg man har lagt desto mer trögflytande har pråmen blivit.

– Men Kjell ska ha en eloge för att han verkligen ställde mig mot väggen och sa att ”det fattar du väl att det här är bra material”. Han har den blicken. Jag är inte osams med honom, men I will not do it again.

På skivan sjunger du om jakten på det där hemmet som du ofta återkommer till.

Ulf Lundell knackar pekfingret mot skallen.

– Här någonstans. Innanför pannan får man nog bygga det hemmet. Man kanske inte har något mer hem än det man lämnade när man var ung och flyttade hemifrån. Efter det tror jag att man har en gnagande känsla av hemlöshet var man än hamnar.

”Inga tokromantiska skäl”

När du och flickvännen Ulrika Rickfors, 26, lämnade Stockholm för Skåne verkade det som att du försökte hitta det hemmet. Blev det som du tänkt dig?

– Jag hade inga såna illusioner och jag flyttade inte dit ned av några tokromantiska skäl. Både hon och jag sa att det här är ett experiment. Det finns inga blåögda människor inblandade i det där att flytta ut på landet till en gård. I november dessutom.

– Men det var oerhört skönt att sticka från stan då. Jag var jävligt mätt på alliansflaggor och alliansyra. Jag ville bara bort ifrån det.

Hur var första tiden?

– Det var roligt och det är bra fortfarande. Men vi bor inte där tillsammans så mycket nu. Vi ses på andra sätt. Det är ingen tvekan om att vem som helst som funderar på att flytta ihop ute på landet, det är inte lätt. Nej för fan, ensamma på en gård.

På ”Omaha” sjunger du om kvinnan som tar tåget till stan igen.

– Man bör inte ta de där texterna allt för bokstavligt för då hamnar man nog galet.

Men ni är fortfarande ett par?

– Jag tänker inte tala med dig om henne av respekt för henne.

”Jag ville sätta punkt”

Under turnén avslöjade du att du lägger av. Hur spontant var uttalandet?

– Inte alls. Vid den här tiden förra året trodde jag inte att jag över huvud taget skulle göra några fler turnéer. Men jag råkade ha en skiva kvar att göra på mitt skivkontrakt så den triggade igång det här. Jag ville inte bara rafsa ihop något, utan jag ville sätta någon slags punkt. Ordentligt. Av det följde turnéerna.

Sätta punkt säger du. Ska vi se ”Omaha” som sista plattan?

– Det jävliga är ju att eftersom den här plattan fick det förloppet så måste jag naturligtvis gå

in i studion igen, eller hur? säger Lundell mellan de bubblande skratten.

– Jag måste ställa skiten på plats igen. Jag kan ju inte lämna det så här.