”Vi kastade ut sängen i kanalen”

En säng flyger ut från ett fönster i holländska Hilversum.

Rakt ned i en grodbelamrad kanal.

Det är slutet av 1987 och Imperiet har slussats till Wisseloord studios, 30 kilometer sydost om Amsterdam. Planen är att sätta fart på den internationella karriären. 80-talets största svenska rockband ska spela in sina hits igen. På engelska.

Men Imperiet är mer frustrerat än exalterat över satsningen. Från att ha varit ett band som levde i stunden och kunde fira ett lyckat rep med att dra på krogen, har Imperiet blivit en maskin i händerna på skivbolaget.

Nu står de med en lanseringskavaj som skaver, men ingen i bandet har kraft att slita av sig den.

När sångaren Joakim Thåström och basisten Christian Falk kommer tillbaka efter en blöt utekväll rinner frustrationen över. De ständigt kväkande grodorna utanför studion blir droppen.

– Vi var i en jävla håla i Holland och det var en grodsymfoni som var helt sjuk. Nån natt när vi kom hem på fyllan kastade jag och Pimme (Thåström) ut en säng i kanalen utanför. Det var väl nåt sätt att visa vårt missnöje med situationen, förutom att vi inte kunde sova för alla grodor som lät hela natten, säger Christian Falk till Nöjesbladet.

Drygt 20 år senare har hans och Per Hägglunds, bandets saxofonist och keyboardist, bild av Imperiets hektiska år klarnat. Inte minst känslorna kring inspelningen.

– Vi gjorde en greatest hits-platta med låtar som vi hade harvat runt med tre turnéer om året. I stället för att göra en ny skiva. Det var helt fel, säger Per.

– Vi blev lite zombifierade. Man fick kepsen i handen inför ”det där stora” som man nu blev erbjuden. Det blev en slags munkavle på käften. Det fanns ett inslag av att man inte skulle gnälla och klaga när man hade fått den där möjligheten. Vi försökte intala oss själva att vi gjorde något skitbra men vi undrade nog vad fan vi höll på med, säger Christian.

Chockartat i början

Samma vinter hoppar Per av bandet.

Men historien om Imperiet börjar drygt fem år tidigare. Joakim Thåström behöver en konstnärlig ventil för låtarna som inte passar in i Ebba Gröns punkformel. Förlagan, Rymdimperiet, hinner släppa ett par singlar innan Ebba Grön splittras och Thåström satsar allt på sitt nya band.

För Christian Falk var den första tiden chockartad.

– Jag var lite av en ensamvarg redan då så för mig blev Imperiet en social explosion. Helt enormt. Typer i min egen ålder som sa ifrån och hade åsikter. Jag var en ganska tillplattad typ och hade absolut inte varit med i nåt punkgäng som hade tagit över nån ungdomsgård.

Imperiet växer. Samtidigt har en del Ebba Grön-fans svårt att acceptera Thåströms utveckling. Imperiet låter både mer modernt och kommersiellt – och punkfansen tycker att sångaren har sålt sig.

– Det var väl uppenbart men det var inget som bekom oss. Pimme blev alltid förbannad om folk skrek efter Ebba-låtar. Han bad dom dra åt helvete – ”Jävla idioter, kom igen nu går vi framåt”.

Och framåt går det. Snabbt.

Redan 1984, året efter Ebba Gröns splittring, släpper Imperiet genombrottssingeln ”Du ska va president”. Bandet drar mer och mer publik, samtidigt bokas konserterna av musikentusiaster snarare än professionella arrangörer.

– Det blev så stort till slut att det inte gick att hantera. Det var dubbelt så mycket folk utanför som det var inne på ställena. Inga kravallstaket och det var bara kaos. Det var ju spelningar som vi fick avbryta. Då var det inte kul längre, säger Christian.

– Ibland var det fäderna till bygdens söner som var vakter. Och var lika fulla som sönerna eller döttrarna i publiken. Det var då flaskorna kunde komma, säger Per.

Jobbig hysteri

Imperiet byter folkparkerna mot ishallar. De turnerar i Centralamerika och åker till USA för att visa upp sig. I en svensk nöjesbubbla där ABBA och Björn Skifs hittills i stort sett haft monopol på att göra internationell karriär får utlandsplanerna stort genomslag i medierna.

Samtidigt har Imperiets tolkning av Bellmans ”Märk hur vår skugga” blivit en listsuccé på Svensktoppsnivå. De är folkligare än någonsin.

– Man fick deala med att bli utskälld av pensionärsföreningar som lackade ur för att vi inte ville komma och spela på deras Bellman-aftnar och sånt. Jag tyckte det var jobbigt med hysterin. Nån period var det helsidor varje dag och man skrev om vad vi hade för brallor på oss, säger Christian.

1988 står bandet redo med ett nytt svenskt album och den internationella debuten. Trots det, eller kanske just därför, kommer splittringen på försommaren samma år.

I nya samlingsboxen berättar medlemmarna om telefonsamtalet som blir slutsignalen. Då är Imperiet i praktiken redan över.

– Vi hade decimerat vårt manskap. Vi var ett band i spillror. Jag tänkte att ”nu lägger jag ned det här”, säger Thåström i boxboken.

– Det var så stagnerat på slutet. Men det är otroligt svårt att få stopp på en sån där sak. Till slut vet man egentligen inte vad man tycker utan försöker bara ha någon idé om vad som ska göras. Det var bara allmänt oskönt i bandet och det var nog ofrånkomligt. Ett uppbrott efter en tid med sån intensitet, så mycket framgångar och upplevelser – det är helt omöjligt att det inte lämnar en tom och förvirrad. Det klart att man kände skuld och skam, säger Falk.

”Höll på för länge”

I dag beskriver han och Per åren som fantastiska, men slitsamma.

– Det var en underbar period men den höll på två år för länge. Men merparten var kul och det är därför boxjäveln finns. Jag kommer ihåg vilken rysning det kunde vara att bara stå på scen bredvid Thåström. Att uppleva den energi som Imperiet hade var helt enormt. Men allt har ett slut, säger Christian Falk.

Imperiet har två. Ett som bandet markerade med den sista svenska spelningen på Ritz i Stockholm för drygt 20 år sedan där Imperiet delade ut t-shirts till publiken med ”Skönt att ni lägger av”.

Och ett med ”Silver, guld & misär” – en box som nu samlar Imperiets intensiva karriär.

– Den känns som ett bokslut. Jag känner mig lite stolt, säger Per.