En fräsch nystart
för Dennis Lyxzén

PUNK 1999 stod Dennis Lyxzén ensam med en gitarr i mytiska Uffes källare i Växjö. Han hade just kört sitt Refused rakt in i väggen efter den – på Umeåspråk – överjävliga skivan ”The shape of punk to come”.

Där och då såddes fröet till The Lost Patrol Band, som i dag blivit Invasionen.

Invasionens debut ger mig samma känsla som jag fick av den ensamme trubaduren i Uffes källare. Precis som då befinner sig Dennis Lyxzén mitt i en nystart. The (International) Noise Conspiracy kanske inte har kört in i någon vägg, men nog nått en musikalisk återvändsgränd.

Den agiterande artisten har tagit till de flesta vapen under sin dryga två decennier långa karriär, men aldrig det svenska språket, om vi bortser från Di Leva-duetten ”Jag äter inte mina vänner”.

Punk på svenska är svår att ta i – ens med tång – utan att tangera Ebba Grön och Imperiet. Men Lyxzén, 37, sjunger med glöden hos en nyutsprungen punkare och Invasionen står på sina yttersta tåspetsar. ”Hela världen brinner” är en förvånansvärt fräsch debut av pur replokalsromantisk förälskelse.

Texterna blickar inåt oftare än de sparkar utåt. Lyxzén letar nästan lundellskt efter frälsning och förlösning.

Och det är faktiskt inte den enda Lundell-parallellen.

Livsnjutarrockaren bor ju på Österlen, Umeå-punkaren har flyttat till ett hus på landet.

Båda har på senare tid berättat att de gjort avkall på sin nykterism.

Och i en intervju på Storsjöyran förra året sa Dennis att han bar på ”en outsägligt konstig Ulf Lundell-pepp som inte kändes bra”.

Den var lika sund som kikärtor och tomatjuice, om du frågar mig.

Åtminstone om Lundell på något sätt haft ett finger med i spelet och inspirerat Lyxzén att starta sin invasion.