”Jag skulle frälsa alla”

– I höst.

Mitt i en TV 4-intervju får reportern Jesper Börjesson ett svar han aldrig kunnat drömma om.

Efter att ha skytt scenerna i över ett decennium har Peter LeMarc, 48, fått frågan om när han ska ut och turnera till leda. Plötsligt får han ett infall och säger bara:

– I höst.

Hemma satt vänner och fans och gapade.

Inte ens hans familj var förberedd på infallet.

– Alla blev överraskade. Jag bara kläckte ur mig det. Jag antar att det finns en bild av mig som det skalliga prettot som tänker länge. Jag är absolut inte så, jag är otålig och babblar.

Ibland säger jag saker jag inte tänkt över ett dugg, säger Peter LeMarc.

Sångaren sitter kolugn i sitt musikrum hemma i villan. Omringad av hyllmetrar av cd-skivor, vinyl och stereoutrustning verkar nervositeten inför första turnén sedan 1993 och scenångesten fullständigt bortblåst.

Åtminstone nu, knappt två månader från premiären.

– Jag känner mig oväntat hoppfull och entusiastisk. Det ska bli skitkul. Men jag vet ju inte vad jag svarar om du ringer kvällen innan. Eller om jag ens svarar, säger han.

Har nära hem

Scencomebacken är skräddarsydd. Med undantag för Göteborg håller sig Peter LeMarc i städer varifrån han kan åka hem varje kväll.

– Folk har så klart synpunkter och man får väl be om ursäkt till dem som bor i Skåne och Norrbotten. Däremot har jag svårt att förstå dem i min forna hemstad Trollhättan som gnäller över att jag inte spelar där. Det är faktiskt bara 40 minuters bilväg till Göteborg. Så svårt är det inte.

Men förutom att göra en bekväm turné för sig själv är det fansen som står i fokus.

– Jag har varit benhård med att på den här turnén finns inga fripassagerare – inga fribiljetter, ingen gästlista, inga pass. Jag har fans på hemsidan som stöttat, troget köpt plattor och väntat och väntat. Min tanke var att de skulle ha första tjing. De vill jag se på mina konserter, inte Stureplansgänget, Linda Rosing och Fadde eller vilka fan det nu är som skulle kunna tänkas glida in på första parkett.

”En märklig känsla”

Peter LeMarc drev allt till sin spets. Prick klockan nio den 20 augusti satt sångaren framför Ticnets hemsida och bokade fyra biljetter – till sin egen konsert.

– Ingen kan ringa mig, EMA Telstar, mitt management eller Cirkus. Det finns verkligen inga biljetter. Och det gäller även mig själv så jag köpte fyra plåtar som jag sen löste ut hos tobakshandlaren i Bagis centrum. Det var en märklig känsla att köpa biljetter till mitt eget gig. Men har jag sagt så gäller det fan mig också.

Med det säkrade sångaren med nöd och näppe familjens konsertbesök. Biljetterna till den från början fem spelningar långa turnén tog slut på fem minuter och de fyra extrakonserterna är också utsålda.

– Det faktum att det var sånt flyt med biljetterna ger mig en trygghet. Spelningen för de inbjudna fansen på Nalen för två år sedan var också sitt lilla steg på vägen, även om det inte var en livekonsert i sig. Det var ingen som sa ”visa vad du kan nu då Peter, om du tror du är nåt”.

Vägg av fientlighet

Det var just de inneboende tankarna som fick Peter LeMarc att gömma sig från scenerna.

– Från det att jag började i Trollhättan på 70-talet har jag gått ut och trott, i min jävla hjärna, att jag skulle möta en vägg av fientlighet och att det gällde att frälsa alla. Omvända dem. Det är ett tufft jobb att ha varje kväll. Det stod 15 personer med armarna i kors som sa ”jaha, nu kommer Fransson. Vad ska han upp på scenen och göra?” Då är det inte så lätt.

Gick i samtalsterapi

Peter flyttade till Stockholm men tog med sig småstadsångesten.

– Folk kom på konserterna för att se vad det var för en jävla fjant som skulle göra sig ett namn. Att jag sen på 90-talet fick fem plus överallt spelade liksom ingen roll. Känslan var kvar ändå.

Hur lyckades du vända tankarna till slut?

– Jag har gått i vanlig hederlig samtalsterapi och det har varit ett bra stöd. Nu har polletten trillat ned, äntligen. Folk köper biljett – alltså gillar de det här. Det är jävligt märkligt när man kommer på det.