Aftonbladet
Dagens namn: Jakob
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

– Jag kan inte sälja min röv för att nå alla

NÖJESBLADET EXKLUSIVT: Skivbox- och filmaktuelle Håkan Hellström om Ullevi, idoldyrkan och auktionen av låträttigheterna: Var rätt paranoid från början

GÖTEBORG. En gång till. En gång till. En gång till.

Det blir ofta som i Göteborg den 7 juni, efter sista låten ”Bara dårar rusar in”:

Publiken skriker det förgäves.

Eller?

– Jag spelar gärna på Ullevi igen, säger Håkan Hellström.

Daniel Gilbert.   Daniel Gilbert.

”Wow, hur mycket ska du ha för den där planschen?”

Håkan Hellström står och beundrar en tuff affisch för dokumentärfilmen ”Before there was punk, there was a band called Death” på ett kontor i Göteborg.

Death är ett überobskyrt garagerockband från Detroit, Michigan, som flugit under radarn. I dag beskrivs de som punkpionjärer. Men i början av 70-talet fick de inte ens skivkontrakt.

När Death upptäcktes av skivsamlare och återförenades 2009 och till slut släppte ett officiellt debutalbum med demoinspelningar från 1975 hade bandets ledare David Hackney varit död i nio år. Han kämpade bland annat mot alkoholism och förlorade.

Historien om Death kunde lika gärna vara en ballad av Håkan Hellström.

Ingen nervositet

Hellström köpslår ivrigt med en person på sitt management som skrattar och ­säger: ”Det är lugnt, Håkan. Du kan få den.”

Det är lättare att prata med Håkan Hellström om en filmposter än känslorna inför, under och efter Ullevi-konserten i somras. Han fastnar i ett zen-liknande tillstånd när han tänker tillbaka.

Var han nervös? Nej. Kändes han någon press? Nej. Var han orolig över något över huvud taget? Njä, inte direkt. Varför var inte ­Hurricane Gilbert med?

– Ja, Daniel Gilbert. Vad kan jag säga om det? Fan också. Om jag hade kunnat göra om spelningen, så ­hade jag försökt få dit Daniel.

I många år var gitarristen Daniel ”Hurricane” Gilbert Hellströms högra hand på scenen. För många var en konsert inte komplett utan balladen som är döpt efter en av Håkan Hellströms bästa vänner. Gilbert har lämnat bandet och ”Hurricane Gilbert” fanns inte med i setlistan på Ullevi.

– Han var i Visby den kvällen och spelade med Ebbot Lundberg, tror jag. Vi brukar slita sönder varandra med tio års mellanrum, så har det alltid varit, men jag minns att jag tänkte: ”Nu om någonsin borde Daniel vara här.” Men det hamnade för långt nere på ”att göra”-listan. Jag hade behövt en extra hjärna för att hinna med allt. Dess­utom har bandet ett annat sound med Mattias Hellberg som gitarrist. Man måste respektera idéerna som nya musiker tillför. Det är komplicerat.

Apropå gitarrister som du har jobbat med förr - ­Timo Räisänen?

– Njae. Där kände jag ­inte riktigt så. Med Daniel är det annorlunda. Daniel ­visade ett foto från samma kväll där han spelade. De hade ett dansband som förband. Det ösregnade och fem pensionärer stod och tittade. Han är jävligt bra på att vrida om den där kniven (skratt).

”Aldrig i livet”

I fotoboken om konserten, ”Håkan på Ullevi”, jämför du upplevelsen med Patrik Sjöberg och att hoppa 2,42 i höjd. Du pratar om att ta ner allt till en mindre och lägre ­nivå.

– Jag har inga sådana idéer eller strategier. Jag bryr mig inte alls om vilken nivå det blir.

Utifrån sett verkar det ­åtminstone som om företaget Håkan Hellström AB börjar bli väldigt stort, att det krävs ständig tillväxt.

– Oj, oj, oj. Tillväxt? ­Aldrig i livet. Så tänker inte jag. Jag tycker inte det där med Patrik Sjöberg var en bra jämförelse alls. Att likna musik med sport är det värsta jag vet. Sådant gör man i Melodifestivalen och ”Idol” - hoppar högt och långt och försöker prestera på en viss tid. Jag håller ­också på med pop och ­melodier, men jag är inte ­intresserad av att pressa fram ett ­resultat.

Han slår ut med händerna:

– Jag kan inte sälja min röv för att nå ut till massorna. Jag har aldrig försökt att nå alla. Hur gör man det? Om jag gör en hel skiva där jag ­bara viskar får det vara så. Om många råkar gilla det är glädjen dubbel. Jag tänker aldrig börja vråla för att nå fler.

I år sålde två låtskrivare ­rättigheterna till några av ­dina låtar på Stockholms ­auktionsverk. Vad tyckte du om det?

– Det gick i väg några ­gitarrer och mikrofoner som jag ska ha använt också. Och en tamburin som jag inte ens har rört. Den är såld under falsk flagg. Vad säger man? Helt absurt. Låt­rättigheterna har jag inte ägnat en tanke på flera ­månader, men grejerna? Snart letar väl folk i toaletterna efter dasspapper de kan sälja.

Men låträttigheterna gjorde dig arg på riktigt.

– Jag hade gärna köpt låträttigheterna, men jag ­ville ­inte buda på något jag varit med och skapat själv. Det är absurt. Jag tänker ­inte delta i det där ruttna spelet.

”Helt absurt”

Blev du besviken över att ­någon ”bara” betalade 350 000 kronor för ”För en lång lång tid”?

– Jag hade hoppats att ingen skulle betala någonting. Rättigheterna är mycket pengar, men prylarna? ­Någon har ­antecknat på ­vilka låtar jag ­använt en viss mikrofon. Att det finns ­sådana idéer hos folk man jobbar med är lite läskigt. Men så är det. Om det går ­dåligt är det ingen som ­bryr sig. Går det bra vill folk ­tjäna en hacka. Det är baksidan av det hela.

Kan du inte tänka dig att ­köpa en artefakt? James Browns snusnäsduk, till ­exempel?

– Ja, verkligen. Jag fattar den grejen. Jag har Elvis Presleys och Morrisseys inramade ­autografer hemma. Men ­sådant ska nå människor på ett annat sätt och inte från en kompis, ­någon från insidan, någon man har samarbetat med länge. Det är ­inte snyggt. Vi snackar inte James Brown och Beatles här. Det är en helt annan nivå. Jag bor i Göteborg. Om du vill ­någonting, kom hit och snacka.

Nåja.

– Men det är så jag ser på det. Vi är inte däruppe. Helt ­absurt.

Blir du paranoid av sådana här upplevelser?

– Det är klart. Särskilt som jag var rätt paranoid från ­början.

Håkan Hellström på ­Ullevi 2014 kändes som att se en ­fjorton år lång soluppgång nå ­zenit. Varenda låt blev en ­arenadrake som spände ut vingarna och sprutade eld. Bruce Springsteens publik­rekord brändes till aska. Det nya lyder: 69 349 personer.

Sorg och glädje

Vad är motivationen nu? Vad är motståndet och moroten? Håkan Hellström återkommer hela tiden till samma svar: skriva låtar. Han nämner blandningen av sorg och glädje i ­brasiliansk musik och det ­portu­­­gisiska ordet ”saudade” - ett svåröversättligt uttryck som kan ­beskriva saknad och en förlorad kärlek. Men han pratar också om Gyllene Tider.

– Jag försöker ­frenetiskt att skriva ”Sommartider” ­hela ­tiden. Ingen skulle bli gladare än jag om det lyckades. Men det blir mest ”Sommaren är kort”, ­faktiskt. Alltså, den sorgligare dimensionen. Det är ­ramarna i mitt skapande. Nästa år ska jag återvända dit och börja ­pilla mig långt in i min ­navel igen.

Kan du förstå dem som ­håller en liten konsert som du ­gjorde i Vilhelmina närmare hjärtat än ­Ullevi?

– Absolut. Mycket folk kan också skapa ett stort avstånd. Jag kan själv ranka en spelning i Vilhelmina eller Dorotea ­lika högt, eller till och med högre, än Ullevi. Men Ullevi blev väldigt lyckat. Det flöt på, det var rock’n’roll, folk var glada i hatten. Man kan inte begära mer. För mig hade Ullevi mest av allt ett symboliskt värde. Kan jag uppträda där så kan någon ­annan drömmare också lyckas.

Blir det fler konserter på ­Ullevi?

– Vem vet? Ingen aning. Det är publiken som bestämmer. Jag hoppas. Vore jättekul att få göra om det. Men om jag ­släpper den där ”viskskivan” är det nog kört (skratt).

Och vad som än händer ska Håkan Hellström först studera sin egen ­navel.

Det här är Håkan

Namn: Håkan Georg Hellström.

Ålder: 40.

Yrke: Musiker och artist.

Bor: Göteborg.

Familj: Sambo och två söner.

Diskografi, studioalbum: ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” (2000), ”Det är så jag säger det” (2002), ”Ett kolikbarns ­bekännelser” (2005), ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nåt blått” (2005), ”För sent för edelweiss” (2008), ”2 steg från para­dise” (2010), ”Det kommer aldrig va över för mig” (2013).

Aktuell: Med livealbumet ”Håkan boma ye!” och filmen från samma konsert, ­”Håkan på Ullevi”, som visas på utvalda biografer i dag och i morgon.

Hellström om ...

Foto: THOMAS JOHANSSON

... skitdetektorer:

– Björn Olsson har jag rådfrågat mest i tio år. Han anmärker sällan på texter. Men när vi spelade in ”Gårdakvarnar och skit” var han tvungen att lägga sig och sova i tio minuter. När han vaknade sa han: ”Aaah, texten i refrängen är så dålig att det nästan blir bra.”Jag var tvungen att gå hem och göra om.

... en av de bästa ”schlagerlåtarna”:

– ”Porslin” med Anna Järvinen, den som tävlade i Melodifestivalen och som Björn Olsson skrev, har jag haft hemma på mitt bord. Men jag är glad att Martin Elisson gjorde texten i stället. Det blev otroligt fint, en av de bästa schlagerlåtarna ­genom tiderna. Jag hade aldrig kunnat göra låten lika bra som henne. En annan av Björns låtar som jag kämpade förgäves med skickades vidare till Lena ­Philipsson.

... ”Shoreline”-stenen:

– Den är underbar. Har aldrig fattat om ”Spela Shoreline” verkligen är ett begrepp eller ironi. ”Broder ­Daniel” hade annars varit en bra grej att skriva, eller ”Henrik Berggren”. Jag är ­bara tacksam över att låten fortfarande lever. Vi höll på att repa den i flera år. Den kändes så ­monumental, en riktig riddarlåt som kämpade för seger. Så känns det fortfarande när jag hör den.

... outgivet material:

– När det gäller helt färdiga ­låtar finns det nog bara fem stycken. Men vi har filmat en hel del, mest för att dokumen­tera och spara. Några Scandinavium-gig och en klubbspelning på ­Vega i Köpenhamn, bland annat. Det finns också en färdigklippt film för tv från julbordsshowen vi gjorde på Nalen, 2003. Men den visades aldrig och ligger bara och samlar damm.

SENASTE NYTT

Nöjesbladet

Visa fler
Om Aftonbladet