En gräslig upplevelse

Portarna till ondskans rike öppnas efter ungefär 40 minuter.

David Coverdale går av scenen och gitarrduellen mellan Doug Aldrich och Reb Beach börjar.

Det är inte bara bland det fånigaste jag sett. Det tar aldrig slut heller. Tintin hinner åka till månen innan den sista strängen misshandlats klart. Tur och retur. Fan vet om inte kapten Haddock hinner bli nykter också.

Distanslöst

Ena fåntratten får in passningar till Gary Moore och Ronnie James Dio i sin vämjeliga uppvisning. Han pekar upp mot himlen och pratar med någon, oklart vem. Den andre ler i mjugg och har ful gitarr. Duellen är inte precis lika spännande som slutscenen i ”Den onde, den gode och den fule”. Det är en ren och skär och distanslös och självgod provokation.

Folk skruvar på sig och slår ut med armarna och buar. Efter 20 minuter ger vissa upp och går.

Ännu värre solo

David Coverdale struttar upp på scenen igen, ler brett som om inget har hänt och slänger lite med håret. Sen går dåren av. Man hinner knappt blinka innan ett trumsolo som känns ännu värre och ännu längre sätter i gång.

Ett trumsolo där avsändaren skippar pinnarna och använder handflatorna i stället? Varför då? Det sprattet förtjänar ett nackskott och en omärkt grav.

Nu kanske någon räcker upp en hand och harklar sig och undrar om inget annat hände. Jo, Coverdale spelade faktiskt några låtar också. Men det finns inte mycket att säga om dem.

Var en av de bästa

För länge sen, någon gång före Magnus Ladulås föddes, var Coverdale en av de bästa vita soulsångarna genom tiderna. Hårdrockens mest eleganta häradsbetäckare. Den perfekta blandningen av David Bowie och Robert Plant.

Nu klarar han sig bra så länge rösten får vila på låg höjd. Men när samma röst ska metalskrika känns det som att Coverdale försöker bestiga berget K2 i kalsonger. Det går sådär.

I stället skränar han som en ostämd grungekråka. Och musiken blir därefter.

En gräslig upplevelse.