Maiden glöder

Superladdade hårdrockshjältar på tidernas största metalhelg

1 av 3 | Foto: Foto: JIMMY WIXTRÖM
får rysningar av bruce ”Scream for me, Gothenburg”, ropar Bruce Dickinson från scenen på Ullevi. Och sångarens engagemang får Nöjesbladets Marcus Grahn att rysa av välbehag.
MUSIK

GÖTEBORG. Ibland undrar jag vad Iron Maiden är bäst på:

Att vara hårdrocksmusiker eller skådespelare?

De måste vara förlamande skickliga på båda två.

Himlen är ”Brave new world”-blå, scenen är Iron Maiden-klassisk, och även det förutsägbara blir förbluffande.

Smälter av Murray

Man tror att man är trött på ”The number of the beast”, men när Steve Harris kutar i väg smittas man av hans glädje. Man står likgiltig inför ”Blood brothers”, men smälter av Dave Murrays rörda leende åt responsen. Man har varit immun mot ”Fear of the dark” sedan 1997, men ryser av Bruce Dickinsons engagemang.

Och det kan väl inte gärna vara äkta? Är det sprudlande ärligt känt? Om det inte är det, då är det tillräckligt välspelat för att man ska tro och älska dem i ”The evil that men do”, ”Dance of death” och ”Hallowed be thy name”.

Den 28 maj såg jag turnéns Europapremiär i Frankfurt. Det var en euforisk show, trots att den redan hade fraktats mellan fyra världsdelar. Sedan dess har de gjort ytterligare 17 gig, med identisk struktur. Ändå verkar allt kännas nytt och oväntat för dem. Bruces slarviga skyndande genom ”The trooper” antyder att han desperat vill roa sig själv, men då ser han heller aldrig blaserad ut.

Uppslupen stämning

Det är otroligt begåvat gjort.

Det där KAN inte vara roligt jämt. Det MÅSTE bli slentrian. Men de ställer sig på Ullevi, igen, med attityden hos ett band som glöder.

Samtidigt är det från min sittplats svårt att uppleva någon intimitet. Vän av kravallstaket pekar menande mot innerplan – in i svetten, journalistyngel – men en arenakonsert ska få varenda plaststol att känna sig involverad. Detta förvånar mig så kritiskt att jag måste rannsaka närminnet, men Iron Maiden lyckas inte alltid göra det i kväll.

Kanske för att den folkfestliga, uppsluppna stämningen skär sig mot den dovt proggiga ”The final frontier”-rocken. Kanske för att storbildsskärmarna, detta älskade påfund, styrs av en övertänd bildproducent: i black metal-tempo växlas mellan händer, ryggar, fingrar, vader, publiken, trumsetet, kulissen. Där visas allt utom det väsentliga: ansiktena. Ögonen. Människorna.

”Ett privat nederlag”

Vad jag brukar älska med Iron Maiden-spelningar är att få se figurerna, att följa uttrycken och nyckerna. Att få se hur glada de är eller låtsas vara. Nu ser jag på en konsert där jag ser miniatyrmänniskor i fjärran. Det är ett privat nederlag, men det spelar ingen roll för det som faktiskt hörs: en inspirerad, laddad, lovande start på tidernas största metalhelg i Sverige.

FAKTA

➕➕➕➕ Iron Maiden

Plats: Ullevi, Göteborg.

Publik: 56 245.

Längd: Drygt två timmar.

Bäst: Janick Gers. Han är ingen gitarrist, han är en svetsloppa.

Sämst: ”El Dorado” kommer inte till sin rätt. Nicko McBrains trummor snubblar ofta.

Fråga: Brukar det inte kännas... mer?