Vaskar guld i melodierna

Mycket har sagts om detta musikerbandens musikerband.

Det mesta stämmer också, utan att det behövs större debatt därom.

Från kamerainzoomningarna av Jordan Rudess rappa hinderbaneövningar över tangenterna och John Petruccis strängtirader till att nykomlingen Mike Mangini ofta trummar över huvudhöjd – det är som sig ska och som sig bör.

Duktighetsallergi

Allt görs dessutom med elegans och klass. Med en livlig spelglädje som gör att en samling med progmetallens stoltaste flaggskepp är en giltig frånvaroorsak för landets alla musikelever och med en spelskicklig övermänsklighet som förvandlar mången kollegas kompetens till imperfekta obetydligheter.

Det är en bild av Long Island-gruppen. Och en benämning som stämmer i det översiktliga. Två timmars Dream Theater kan bitvis få det att klia i huden av ren duktighetsallergi, speciellt i de stunder då James LaBrie låter de fyra musikerna förfoga fritt över scenutrymme och ljudanläggning.

Men därtill kommer en viktig faktor som ofta tycks förbises. Och det är den som gör att ensemblen ändå emellanåt lyckas vaska fram rent melodiguld som tillåts glimra bland de mest paraderande inslagen. Det är påtagligt i en Marillion-minnande ”Images and words”-tagning” likt ”Surrounded”, i ”The spirit carries on” eller i det mittenparti då frontmannen och keyboardisten lugnar ned temperamentet med ”Wait for sleep” och ”Far from heaven”.

Blir inbjudande

Sådana bidrag förlåter och lindrar eventuell klåda. Och gör att gruppens trasslighetsmetal faktiskt kan kännas riktigt inbjudande.