Rammsteins action bombar alla sinnen

Det skulle vara fullt görligt att ägna en hel bilaga åt de visuella upptågen.

Åt att eldkaskaderna i ­inledande ”Sonne” nästan bränner ögonbrynen av publiken. Att Till Lindemann vevar fram gnistkvastar med armarna i ”Wollt ihr das bett in flammen sehen”.

Rostar keyboardisten

Det vore helt på sin plats att brodera ut långa stycken om detaljer som att ­Richard Z Kruspes körsångsmikrofon ploppar upp ur golvet och försvinner lika snabbt. Om att tangentansvarige Christian ”Flake” Lorenz strosar försynt på ett promenadband under exempelvis ”Asche zu asche” och ”Links 2–3–4”. Om simulerat analsex med påföljande spermakaskader i ”Bück dich” och färgglada konfettikanoner i ”Amerika”. Om att frontmannen försöker rosta nämnde keyboardist levande med en eldkastare i ”Mein teil” eller … ja, ­ungefär vad som helst som ­utspelar sig under de två timmar gruppen dundrar Globen sönder och samman med sin spektakelshow.

Det är sådant fram­trädandet är – ett välregisserat jippo där varje detalj är minutiöst planerad i ­månader före turnépremiären.

Visar sin bästa sida

Inte konstigt då att det är främst i det iögonfallande bombardemanget som den tyska sextetten tydliggör sin roll som arenaunder­hållare. Och att de rent ­musikaliska prestationerna understundom känns lite som en ursäkt för att sätta eld på änglavingar eller spruta skum med en väldigt stor kanon.

Kritiken till trots – med en repertoar på hela 20 stycken och en uttalad avsikt att spela hits die ganze nacht blir resultatet också mestadels ett sådant som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Väger upp det dåliga

De svaga inslag som finns överträffas för det mesta av såväl gammalt (”Asche zu asche” och ”Sehnsucht”) som mer nytillkommet (”Keine lust” och ”Feuer frei” för att nämna några).

Precis så kul kan bandet faktiskt vara. Även om man bortser från det visuella.