En skumpig resa – från start till mål


Venom

1 av 4
Foto: Hugo Johansson/Rockfoto
MUSIK
Foto: Hugo Johansson/Rockfoto
Foto: Hugo Johansson/Rockfoto

Det enda skälet till oreserverat gillande är rent principiellt.

Man vill liksom tycka om det. Dyrka sig skelögd över att få höra stycken som ”Black metal”, ”The seven gates of hell” och ”Warhead” brisera över en vänligt inställd julikväll. Uppskatta Cronos höga panna och dovt dånande bas, tycka att gitarristen La Rage är en duglig Mantas-­ersättare och att trummisen Dantes höga cymbal­vevande är motiverat.

Hövlig respekt

Rent principiellt är det också så. Trions plast­satanistiska Motörhead-kalabalik på alltför högt varvtal var ändå inkörsporten och själva anledningen till att många efterföljande mega­akter över huvud taget existerar.

På så sätt är det motiverat att uppskatta trions 80 minuter. Av rena vördnadsskäl. Av hövlig respekt för det grundläggande och på sitt sätt banbrytande.

Svårt att övertyga

I realiteten är utfallet emellertid ett annat. Med en låtlista som visar lika mycket uppmärksamhet mot senaste albumet ”Fallen angels” som mot klassiska stycken likt ”Countess Bathory”, ”Heaven’s on fire” och ”Don’t burn the witch” blir konserten en kvalitetsmässigt skumpig resa från start till mål, snarare ett existenskonstaterande än ett styrkebesked.

Principiellt är det tufft och rimligt. Men rent praktiskt är det svårare att känna sig övertygad.

FAKTA

➕➕ Venom

Green Stage, Getaway Rock

Bäst: ”Countess Bathory”.

Sämst: ”Damnation of souls”.