IQ-rock med självdistans

Briljans, balans, distans. Det är tricken, tror jag. Skälen till att Rush lyckas, där de flesta i genren faller.

Här består briljansen inte av högfärdig uppvisning. Den bara finns, i varje riff och melodi. I tre utomgalaktiska musiker, som vet att de inget måste bevisa. Varje solo satt i ett sammanhang. Varje ljudlek för låtens skull. Till och med Neil Pearts trumsolo, detta ondskans påfund, har ju ett mått av ... ja, existensberättigande. Relevans, rentav.

Misärbilder på skärm

Här vårdas balansen mellan det tunga i ”Spindrift”, emotionella i ”The way the wind blows”, drivna i ”Dreamline”, syntkäcka i ”Subdivisions” och gripande i ”The larger bowl (a pantoum)”, illustrerad med misärbilder på tv-skärmarna.

Här finns distansen att låta en kycklinggrill utgöra kuliss. Står stilla i bakgrunden, utan förklaring. I ”The main monkey business” kommer en kock in och donar med den en stund. Någon timme senare gör en kycklingdress samma sak.

Tre timmar går fort

Proghumor, kallar man det.

Allt byggt på en teknisk, utmanande IQ-rock som pågår i mer än tre timmar, och den tiden går faktiskt ganska fort.