Rutinerad distans

Weeping Willows är allt de en gång kämpade mot

MUSIK
Inget syre Markus Larsson tänker tillbaka på en tid när Magnus Carlson sjöng som om han hade kniven mot strupen.
Foto: Robin Nordlund
Inget syre Markus Larsson tänker tillbaka på en tid när Magnus Carlson sjöng som om han hade kniven mot strupen.

Jag minns helt andra konserter för drygt tio år sen.

Konserter där melankolin var så kompakt att man fick hugga sig fram till utgången med spett och spade efter sista extranumret.

De där kvällarna när romantiken var XXL. När Weeping Willows till och med fick gamla standardlåtar som ”Unchained melody” och ”Always on my mind” att kännas nyskrivna och livsviktiga.

Nu har gruppen naturligtvis ett starkare och bredare låtmaterial. De är också ett bättre band rent tekniskt, om man nu bryr sig om sånt. Och jag tvekar inte en sekund på att de fortfarande kan göra fantastiska spelningar.

Poängen går förlorad

Men i kväll får inte motljusballaderna tillräckligt mycket syre. Det krävs en nästan överdriven inlevelse och intensitet för att de ska fungera.

Och här utstrålar i stället Weeping Willows allt det som de en gång kämpade mot. En sorts rutinerad distans.

Då går poängen med musiken förlorad. Då står man bara och tänker tillbaka på tiden då bandet – i synnerhet sångaren Magnus Carlson – sjöng som om de hade en kniv mot strupen.

Weeping Willows

Här kan ni höra Weeping Willows:

Markus Larsson