Sjörövaren är vilse

Jag gick och såg den nya ”Pirates of the Caribbean”-filmen härom veckan men begrep rätt lite av vad den egentligen handlade om.

Jag tänkte att det berodde på att jag missat de två tidigare filmerna men det visade sig att mina kompisar, som hade sett hela trilogin, inte heller hängde med i svängarna.

”En bisarr fisk”

Men så verkar det ju inte vara så viktigt vad piraterna strider om. Grejen är ändå specialeffekterna och att Stellan Skarsgård ser ut som en bisarr fisk.

Det känns passande att Robert Wells lånar ”Pirates of the Caribbean”-temat till årets ”Rhapsody in rock”. Inte för att inramningen passar särskilt väl ihop med showen – piratinslagen är oftast rätt krystade – utan för att man även här väldigt ofta undrar vad som egentligen pågår.

Wells mixar ihop allt möjligt som är populärt – klassiska musikalnummer, klassisk opera, Evert Taube, låtar ur kända filmer, schlager, några humorgubbar, hårdrock, dansande kortkortbrudar och massor av boogie – till en musikalisk revy, påkostad, hyfsat rapp och proffsigt framförd.

Tar i för hårt

Viljan att göra hela släkten nöjd resulterar dock i att Wells tar i för hårt. Det blir splittrat och ibland rent konstigt.

Inte minst undrar man varför den engelske operasångaren Wynne Evans sjunger ”Till havs” och vad två trapetskonstnärer alls har i showen att göra.

Flera inslag, som ett Stevie Wonder-medley, den partyglittrande storbandsversionen av AC/DC:s ”High-way to hell” och det mesta med Sarah Dawn Finer, är var för sig riktigt god underhållning.

Men som helhet tycks den här skutan ofta inte alls veta vart den är på väg.